Det är skamligt..

Vet inte om det är någon därute som följer min blogg men OM det finns någon som gjort
eller gör det och läst mycket av mina gamla inlägg så borde dom/du/ni(?) märkt en himla
förändring den senaste tiden. Har liksom inget att skriva om. Niente. Nada.

Jag som brukade springa runt med mentala notepads i huvvet eftersom det fanns så sjukt

mycket jag kände att jag behövde få ned i ord med hjälp av tangenterna. Hade så otroligt

mycket därinne som behövde ut oavsett om det var sorg, ilska, irritation eller bara tankar kring

det ena eller det andra.

Fast mest tror jag i och för sig att det handlade om Honom.
Eftersom jag kände en sådan enorm hopplöshet och vanmakt när det kom till min relation (eller ickerelation)

blev min blogging-terapi så otroligt viktig för mig. Se tiden i London bara.

Jag skrev hela tiden. Långa inlägg. Ledsna inlägg. Roade inlägg. Arga inlägg.

Rent utav förtvivlade, hopplösa, fan-vad-hjärtat-går-sönder-kinda-inlägg...

Nuförtiden är jag ju så förbannat jäkla glad jämt.
Har inga störra bekymmer i världen. Har kommit tillbaks till Sverige efter en grym tid

på Menorca (tufft emellanåt YES - men utan tvekan helgrym!) på en grym arbetsplats,

med grymma kolleger. Har pengar sparade (även om jag knappast är rik) och behöver

i dagsläget inte oroa mig för räkningar utöver min mobiltelefon. Jag mår bra, bättre

än någonsin tror jag faktiskt och jag är inte ens förkyld vilket jag var nästan hela förra året.

Har en underbar familj. Helsköna vänner. Tillbaks i Landet Lagom, som jag inte förrän

jag stack insåg fördelarna med. Jag är fri som en frickin fågel och kan faktiskt

göra precis vad jag har lust med egentligen.

Jag har inte ens särskilt ont i hjärtat efter honom längre.
Som sagt, jag tror jag lärt mig andas utan honom. Utan det vi hade eller inte hade.
Tror jag funnit min egen styrka och tillbaks till tron på att det faktiskt kommer finnas

någon annan därute för mig. Hur skulle han kunna vara den enda liksom om jag inte

ens har fått en ärlig chans med honom?

Nej. There's plenty of fish in the sea, som dom säger.





Poängen? Jo.. Jag skriver ju fasiken inte längre just för att jag mår så förbannat bra!
Behöver ju ingen terapi längre.
Så.. Det gäller alltså att hitta nya saker att skriva om.
Feel-good-saker.
Nåt åt det hållet.

Och jag har en känsla av att snart - så fort jag bara kommit till Stockholm

och finner mig nya äventyr - ja då kommer skrivförmågan tillbaks igen.

Vi får hoppas på det.