..vaknar man upp och bara inser hur sjukt underbart livet är. Ja, för så är det. Jag älskar att leva.

Nej, det är ju inte lätt alla gånger, riktigt skittufft ibland till och med, men på något vänster tycks allting ändå lösa sig av sig självt i slutet. Jag tror det är min tro på just precis det som gör att jag orkar med det dåliga som hänt och ändå kan leva med ett leende på läpparna. Kanske är det det som kallas hopp?

Man säger ju att så länge det finns hopp så är det aldrig försent, eller hur sjutton det nu är, och så är det nog.

Äsch vad vet jag... Men en sak är säker - så länge jag fortsätter att glädjas åt de små sakerna och stunderna i mitt liv, ja då kommer jag nog alltid älska att leva.
Känslan av sand under mina tår. Smaken av jordgubbar. Vackerheten i en gryning, en solnedgång, ett åskväder. Ljudet av smattrande regn mot fönstren. Värmen som sprids inombords när jag tittar på gamla kort. Pinsamheter. Brev. Känslan av skratt som bubblar upp när jag läser rent av antika lappar jag har sparade från min högstadietid. Värmande solstrålar mot kinden. Lukten av nybakta bullar. Bilfärder i natten. En blöt nos mot min hand. En puffande mule mot min axel. Fågelsång en solig höstdag. Skratt. Varmt vatten mot min hud. En kram. Ett glas vitt med goda vänner. Musik. Vänliga ord en kall natt..


Jösses.. Det finns så otroligt mycket saker att glädjas åt att jag skulle kunna hålla på lista upp dom troligen i resten av mitt liv.
Och det är väl tur det. För vad vore en människa egentligen utan livslust?





Glad torsdag på er alla! Jag hoppas ni har en underbar dag.