Sitter just nu mitt inne i en MSN-konvo med det Förflutna. En människa som kidnappade mitt hjärta utan att någon utav oss riktigt ville erkänna det och som det just på grund av envishet, missförstånd och stolthet aldrig blev någonting mer än lite fyllekyssar med. Fyllekyssarna ja.. Jisses. Som dom kunde få fjärilarna att dansa!
Men det blev som sagt aldrig mer än så.. Jag fann en annan. Han fann en annan. Men det var vi som spenderade i princip all vår lediga tid ihop, och ändå var vi aldrig riktigt varandras. Tror vi borde varit det. Tror det hade besparat oss en himla massa tårar och tänk-om.

Det har gått ganska många fyllekyssar sen dess. Ändå kan jag vakna mitt i nätterna av att jag undrar vad som hänt om man bara nångång vågat vara helt ärliga mot varandra. Varför är det så svårt att vara det? Varför är det så svårt att låta folk komma innanför dom där murarna man byggt upp under åren? Kanske för att det tog så många brustna hjärtehörn, fyllekyssar och tårnätter att skapa dom?

Humöret ikväll är lite sådär märkligt igen. Det blir ofta så den här tiden på året. Det är nu jag inte kan sluta tänka. Det är nu jag behöver ännu en av dom där fyllekyssarna för att sluta. Det är nu jag begraver mig i musik.