Jisses! Det slog mig precis att det är jul nu! Och här sitter jag, med feber och superförkylning men lika glad är jag för det, men gladast är nog räven.
Ingen julstämning eller julkänslor alls har jag haft; fram tills jag kom hem till familjen igårkväll. Åkte ner från stora huvudstaden tillsammans med morbror + familj och det första jag möttes av när vi väl stannade utanför vår gamla gråvita villa var pappa som slänger upp dörren och två vovvar som kommer viftandes på svansarna. Kärt återseende? Yes!
Därnäst var det till att bli direkt inkastad i julgranspyntning, som man väntat med tills vi kom för att Camilla (tidigare nämn brajt lillkusin) skulle få vara med och pynta.
Lillebror och lillasyster rullade fortfarande köttbullar och jag hann inte innanför dörren förrns jag slängde mig framför pianot och började klinka. Ännu ett mycket kärt återseende.

Gud så underbart det är. I år har jag verkligen bara önskat mig en enda sak till jul - att kunna få vara med min familj - och det slog in innan julen ens var här. Bättre vet jag inte om det kan bli.