Det är hemskt att gå från att ha all tid och energi i världen till att göra icke-vettiga saker som att blogga om mig själv, till att ha i princip ingen alls. Sedan jag flög min kos till London (I love!) - lite sådär halvimpulsivt om jag ska vara helt ärlig -

så har jag gått från att bloggtänka till att kämpa för att komma nånvart. Okej okej, jag klagar verkligen inte för ska jag vara ärlig så är det bara en enda sak som inte går helt lätt - att hitta en permanent bostad. Men jag menar, jag kan skatta mig sjukt lycklig för allt det jag funnit på nolltid härborta. Har knappt behövt anstränga mig sådär jättemycket faktiskt.

På en vecka har jag skaffat toppenjobb på Alibi Bar i Holborn inne i city. Alibi Bar är en utav de riktigt bra uteställena under företaget Nervous som är partyföretaget med stort F i London. Jag fick gratis cocktail/bartender-kurs tillsammans med en hög andra to-be-bartenders inne på Jewel som ligger i den enorma tv-byggnaden mitt på Piccadilly Circus. Kursen fick jag gå på trots att jag inte ens tackat ja till jobbet; Shaun, min chef, tyckte jag kunde få gå på den ändå. Kanske skulle jag ha nytta av den i vilket fall sa han. Så fredag mellan 12-16 var jag på Jewel - som för övrigt är en av de största och hetaste kändisklubbarna i London. Sjukt schysst ställe!

Två kvällar/nätter har jag jobbat nu och jag trivs redan som fisken i vattnet. Har skaffat mig en hel hög nya vänner i bar-världen som jag har jättekul med och en chef som är helbra och som verkligen bryr sig om sin personal.

Genomgående för hela företaget Nervous sägs det. Personalen tar man hand om.

I två nätter har jag jobbat som en dåre men haft så otroligt kul där jag dansat fram med cocktails och bartendrar bakom bardisken att jag knappt märkt av hur ansträngande detfaktiskt kan vara att jobba som bartender. Clientelen är inte tokig alls och tycks än så länge vara väldigt förtjusta i mig; beviset på att ett leende och lite fantasi ibland räcker bra mycket

längre än endast kunskap.

Och dricksen sen! Ja vi ska inte ens gå in på hur rik jag skulle vara om det var så att alla fick behålla sin egen dricks istället för att dela på den! Jag vet inte hur jag gör det, men dricksen och telefonnumrena haglar över mig och även om jag tar det hela med en nypa salt så kan jag inte annat än att känna mig smickrad över att det uppenbarligen finns något hos mig som uppskattas av folk. Må så vara att det kanske bara är mina bröst - jag är inte den som är den. Jag gläds åt det lilla. Alibi Bar är underbar.

London är vackert. Till och med när det regnar och allt ser brungrått ut. Kanske har det med min inställning att göra just nu, men jag älskar den här staden och dess vitalitet! Allting går kanske inte som på räls - ska jag vara ärlig så är där nog en hel del kvar som måste fixas - men jag kan inte annat än att le och se ljust på saker och ting just nu. Jag älskar livet!Så mycket att jag inte ens har haft ordentlig tid att bry mig om att vara ledsen för annat som hänt; vänner som svikit och drömmar som krossats.. Och jag är glad att det är så. Jag behöver det inte. Och jag är värd bättre, det vet jag.

Nej, jag bor fortfarande på billiga hotell och rum med duschar som man måste bråka med varje morgon. Jag blir fortfarande utelåst när indiern i receptionen somnat bakom disken och inte orkar öppna porten. Jag går fortfarande vilse lite hela tiden och det är dyrt som sjutton att leva här. Jag har till och med bott med husockuppanter go vänner och det ni, det är en upplevelse som heter duga! Men det är så förbannat värt det!
Jag lever! Jag lever, jag lever och det känns ta-mig-sjutton!