Finansiell kris. Så kan man ungefär beskriva min tillvaro just nu. Det spelar ingen roll om jag spenderar hela mina dagar och nätter på jobbet och knappt köper ett jota; likväl tycks slantarna bara försvinna för en och man har ingen aning om vart det tar vägen.
Inte heller jag jag fått min finiquito än vilket är hemskt jobbigt. Börjar liksom bli lite kris nu. Hade ju räknat med att ha den vid det här laget eftersom flera andra redan fått den... Och nu behöver jag den verkligen!

Jag skulle säkerligen kunna skriva i all oändlighet, men min stolthet säger lite nej nu. Jag har aldrig tyckt om att erkänna mina svagheter och i synnerhet inte den allra största och med påfrestande av dom alla - pengar. Jag har aldrig haft god hand med pengar, det vet nog dom flesta som känner mig. Inte för att jag spenderar dom egentligen, snarare för att dom inte verkar tycka om mig. Dom tycks liksom rymma från mig hela tiden. Fråga mig inte hur det går till, men så är det.
Har försökt med sparkonton, bankböcker och annat strunt men det tycks liksom inte vilja fungera för mig. Och inte blir det bättre av att Murphy's lag verkar ha utsett mig till sin huvudkandidat. Alla goda ting må vara tu, men alla onda ting är tamejtusan femhundra!

Varför ska något så obetydligt som pengar - små järnbitar och papperslappar med gubbar på - styra en människas liv? Folk må säga vad de vill, men ibland så går det faktiskt köpa lycka för pengar.
I alla fall när pengar är det som styr om man får fortsätta göra det som gör en lycklig eller ej.

Why is it always about the bling?