Kan man älska för lite?
"If you really love her - don't you think you would've found out a way to be with her by now?"
Det är en sån sak som jag funderar på ofta. Och mycket. Och länge. Och vid alla tidpunkter.
Om man nu älskar någon, jag menar verkligen älskar någon med stort Ä och allt det där - och om den här påstådda kärleken till någon pågått i år och dar (med lite extra betoning på år) -
borde man då inte under åren ha försökt se till att få saker och ting att verkligen hända?
Borde man då inte kommit på ett helt superbra sätt som betyder att man i slutändan kommer få varandra,
men utan att behöva vänta tills den andre dör av ålderdom?
.....
Jag hade så väldigt mycket att säga...
Men så kom Han online. Och allt mitt sunda förnuft, allt mitt svala lugn... Det försvann.
Och de tog orden med sig när de lämnade rummet och smällde igen dörren efter sig...
Det är en sån sak som jag funderar på ofta. Och mycket. Och länge. Och vid alla tidpunkter.
Om man nu älskar någon, jag menar verkligen älskar någon med stort Ä och allt det där - och om den här påstådda kärleken till någon pågått i år och dar (med lite extra betoning på år) -
borde man då inte under åren ha försökt se till att få saker och ting att verkligen hända?
Borde man då inte kommit på ett helt superbra sätt som betyder att man i slutändan kommer få varandra,
men utan att behöva vänta tills den andre dör av ålderdom?
.....
Jag hade så väldigt mycket att säga...
Men så kom Han online. Och allt mitt sunda förnuft, allt mitt svala lugn... Det försvann.
Och de tog orden med sig när de lämnade rummet och smällde igen dörren efter sig...
Att smaka på sin egen tystnad.
Ibland blir jag helt förstummad av min egen självdisciplin. Som det här med att svara på sms - eller inte svara på dom - från X. Har ni nånsin bara velat kasta er över telefonen så fort ni hör att den ger ifrån sig det där välbekanta ljudet som skvallrar om ett nytt meddelande i inkorgen? Just för att ni vet vem det är ifrån och just precis denne någon är en såndär som får fjärilarna att dansa runt i magen på dig?
Grejen med X är ju just att allting alltid ska vara på hans villkor. Nej, det sägs mycket sällan rakt ut. Får inte sägas rakt ut, för så snart de där orden får andrum så tvingas vi se den nakna, hjärtesvärks-framkallande sanningen och inte ens dom dyraste skygglapparna kan få oss - mig - blinda nog att missa den. Problemet med oss är att ingen av oss kan direkt kallas för dum, osmart, ointelligent. Hade vart så förbannat mycket enklare om det var så. Då hade jag kunnat lura mig själv dagarna i ända och aldrig upptäckt det..
Ikväll är en av dom där kvällarna. När allting ska vara på hans villkor - men jag inte har lust att spela efter hans regler.
Det är ofta så på sistone. Det är inte rättvist det där, att det jämt ska vara på hans sätt. Att jag alltid ska behöva förstå hans situation.
Kvällar som denna kan det låta ungefär såhär:
Pling. Brrrrr. Pliing. Brrr...
X: Hey Lefty. You ok? x
Nicole är inte på humör och tycker han ska få smaka på sin egen tystnads-medicin. Det funkar... I ca. 6 timmar.
Nicole: Hey Righty. Im fine. How's it going for you guys? x
En stunds tystnad. Såklart. Det är ju självdisciplins-kampen som börjat igen.
X: Im good love. Just sitting around cambridge waiting to play x
Nicole: When you on? Much ppl?
X: We're headlining. Not on until ten :( xx
Notera X:n - dom blir alltid fler ju färre jag skriver. 1-0 till mig.
Nicole: Sad face? Sure wouldn't mind waiting til ten if I was headlining.
X: haha, but it's so booooring xx
Uppenbarligen förstod han inte att jag inte tyckte det var komiskt.
Nicole: Make it fun then.
X: YOU make it fun! ;) xxx
Nicole: What are you suggesting?
Jag vet preeeeciiis vad som väntar nu. Det är alltid samma visa. Jag trycker på precis rätt knappar. Känner honom lika väl som han känner mig.
X: I wouldn't dare suggest anything love
Jepp. Helt rätt knappar.
Nicole: Smart boy. Well I dunno what I can do to make things funnier for you.
Tystnad. En minut. Två minuter. Tre minuter... Och så - piiiip, brrr, piiip.
X: right ok then.
Och jag vet vad som väntar. Det gör jag alltid. Först - tystnad. Lång. Plågsam. Sedan kommer jag ångra mig. Och sedan bli arg. På mig - vad sjutton håller jag på med?! Men mest på honom - för vad fan tror han egentligen? Det är ju HANS fel att det är som det är!
Det är ju likförbannat hans idiotiska jäkla regler!
Och jag kan inte vinna.
Att låna ord när dina inte räcker till.
Tja... ibland så behöver man helt enkelt inte säga ett ord.
Ibland så finner helt enkelt andra orden åt en..
" --- och jag kan höra hur han ler när han säger det och det är allt som behövs för att den där ishinnan av försiktighet som lagt sig över känslorna de senaste dagarna ska smälta bort och försvinna, och jag säger att det är okey, att vi kan prata mer sen när det är lugnare utan att mena det ett dugg. Och sen fastnar vi på linjen ett litet tag och han säger något om hur det var sist magiskt och jag håller med och bara tanken på hans handflator mot min midja gör att jag måste trycka fingertopparna mot pannan för att inte bli galen, och sen är de vita telefonerna där igen och vi måste lägga på.
Och ja, det var inte sant det jag sa såklart - det där med att vi kan vänta, helst skulle jag sätta mig på tåget till det där konferenshotellet han är på och slita telefonen ur handen på honom och förklara att jag i vanliga fall har en oerhörd behärskning precis lika stor som din om inte större! det är bara det att med honom har den försvunnit och jag kan inte vara sval hur mycket jag än försöker, jag har inte velat ha något såhär mycket sen -
ja. sen sist.
Och jag vet; utsikterna rapporterar hjärtesorg och dimma, men som jag försöker förklara när jag ligger på hans arm: det är något med dig jag är inte såhär, gör inte sånthär, i vanliga fall och han säger inte jag heller, aldrig
och jag måste tro att en man som har så mjuka händer kan förlora sig, vågar förloras, och gör det -
kanske?"
(- Ur "Att ge svamlet plats också", En Älskarinnas Bekännelser)
Ibland så finner helt enkelt andra orden åt en..
" --- och jag kan höra hur han ler när han säger det och det är allt som behövs för att den där ishinnan av försiktighet som lagt sig över känslorna de senaste dagarna ska smälta bort och försvinna, och jag säger att det är okey, att vi kan prata mer sen när det är lugnare utan att mena det ett dugg. Och sen fastnar vi på linjen ett litet tag och han säger något om hur det var sist magiskt och jag håller med och bara tanken på hans handflator mot min midja gör att jag måste trycka fingertopparna mot pannan för att inte bli galen, och sen är de vita telefonerna där igen och vi måste lägga på.
Och ja, det var inte sant det jag sa såklart - det där med att vi kan vänta, helst skulle jag sätta mig på tåget till det där konferenshotellet han är på och slita telefonen ur handen på honom och förklara att jag i vanliga fall har en oerhörd behärskning precis lika stor som din om inte större! det är bara det att med honom har den försvunnit och jag kan inte vara sval hur mycket jag än försöker, jag har inte velat ha något såhär mycket sen -
ja. sen sist.
Och jag vet; utsikterna rapporterar hjärtesorg och dimma, men som jag försöker förklara när jag ligger på hans arm: det är något med dig jag är inte såhär, gör inte sånthär, i vanliga fall och han säger inte jag heller, aldrig
och jag måste tro att en man som har så mjuka händer kan förlora sig, vågar förloras, och gör det -
kanske?"
(- Ur "Att ge svamlet plats också", En Älskarinnas Bekännelser)
Och dessutom är han ju ful!
Jag menar det...
Nog för att jag kunnat förstå lite bättre om X var snygg -
men han är ju inte ens det!
X är för fasiken både ful OCH dum i huvudet!
Vad i helskotta ska jag med honom till?
Nog för att jag kunnat förstå lite bättre om X var snygg -
men han är ju inte ens det!
X är för fasiken både ful OCH dum i huvudet!
Vad i helskotta ska jag med honom till?
Nöja mig? Aldrig!
Inatt låg jag och i min säng som sakta men säkert vättes ned av salta tårar. Jag såg på The Duchess med Kiera Knightley och hade nog inte riktigt trott jag skulle tycka om den så himla mycket, men i själva verket var den vacker och berörde mig jättemycket.
Och jag kom fram till en sak.. Igen. Jag kommer aldrig, aldrig, ALDRIG nöja mig. Jag menar.. Jag kommer aldrig någonsin gå med på att nöja mig med någonting annat än det jag verkligen, verkligen vill ha. Jag kommer aldrig ge upp det jag drömmer om - jag kan gå med på att offra bitar av det, kompromissa ni vet - men jag kommer aldrig någonsin ge upp dom. Jag kommer aldrig låta någon säga till mig att sluta drömma, sluta vilja, sluta tänka och sluta känna. Jag kommer aldrig låta någon bestämma huruvida mina känslor är fel eller rätt. Hur kan känslor vara fel?
Det är det som är felet med hela grejen med X. Han är ju den jag faktiskt vill ha och det är därför jag inte bara kan hitta någon annan istället för honom. Då måste jag ju nöja mig med någonting som jag visserligen tycker om, men som jag innerst inne inte vill ha. Egentligen.
Det är därför jag flänger runt och dejtar och flirtar - då får jag pirret i magen nångång sådär emellanåt, men mer än så är det inte. Jag behöver inte inleda någonting på riktigt. Jag behöver inte nöja mig med någon jag inte vill ha.
Och det tänker jag inte göra. Någonsin.
Och jag kom fram till en sak.. Igen. Jag kommer aldrig, aldrig, ALDRIG nöja mig. Jag menar.. Jag kommer aldrig någonsin gå med på att nöja mig med någonting annat än det jag verkligen, verkligen vill ha. Jag kommer aldrig ge upp det jag drömmer om - jag kan gå med på att offra bitar av det, kompromissa ni vet - men jag kommer aldrig någonsin ge upp dom. Jag kommer aldrig låta någon säga till mig att sluta drömma, sluta vilja, sluta tänka och sluta känna. Jag kommer aldrig låta någon bestämma huruvida mina känslor är fel eller rätt. Hur kan känslor vara fel?
Det är det som är felet med hela grejen med X. Han är ju den jag faktiskt vill ha och det är därför jag inte bara kan hitta någon annan istället för honom. Då måste jag ju nöja mig med någonting som jag visserligen tycker om, men som jag innerst inne inte vill ha. Egentligen.
Det är därför jag flänger runt och dejtar och flirtar - då får jag pirret i magen nångång sådär emellanåt, men mer än så är det inte. Jag behöver inte inleda någonting på riktigt. Jag behöver inte nöja mig med någon jag inte vill ha.
Och det tänker jag inte göra. Någonsin.
Hold my breath
Jag har aldrig varit mycket för det här med kedjemail.
I själva verket så skyr jag dom som pesten och öppnar dom ytterst sällan innan jag
låter dom klickas bort och hamna bland resten av mina ratade email.
Men idag, av alla jordens dagar, så var det något som fick mig att klicka fram det där
emailet i alla fall..
"When a GIRL is quiet ... millions of things are running in her mind.
When a GIRL is not arguing ... she is thinking deeply.
When a GIRL looks at u with eyes full of questions ... she is wondering how
long you will be around.
When a GIRL answers ' I'm fine ' after a few seconds ... she is not at all
fine.
When a GIRL stares at you she is wondering why you are lying.
When a GIRL lays on your chest .. she is wishing for you to be hers forever.
When a GIRL wants to see you everyday... she wants to be pampered.
When a GIRL says ' I love you ' .. she means it.
When a GIRL says ' I miss you ' .... no one in this world can miss you more than
that.
Life only comes around once make sure u spend it with the right person ....
Find a guy .. who calls you beautiful instead of hot.
who calls you back when you hang up on him.
who will stay awake just to watch you sleep. Wait for the guy who ... kisses
your forehead.
Who wants to show you off to the world when you are in your sweats.
Who holds your hand in front of his friends.
Who is constantly reminding you of how much he cares about you and how lucky he
is to have you.
Who turns to his friends and says, ' That's her!! '
Happy Valentines day"
I själva verket så skyr jag dom som pesten och öppnar dom ytterst sällan innan jag
låter dom klickas bort och hamna bland resten av mina ratade email.
Men idag, av alla jordens dagar, så var det något som fick mig att klicka fram det där
emailet i alla fall..
"When a GIRL is quiet ... millions of things are running in her mind.
When a GIRL is not arguing ... she is thinking deeply.
When a GIRL looks at u with eyes full of questions ... she is wondering how
long you will be around.
When a GIRL answers ' I'm fine ' after a few seconds ... she is not at all
fine.
When a GIRL stares at you she is wondering why you are lying.
When a GIRL lays on your chest .. she is wishing for you to be hers forever.
When a GIRL wants to see you everyday... she wants to be pampered.
When a GIRL says ' I love you ' .. she means it.
When a GIRL says ' I miss you ' .... no one in this world can miss you more than
that.
Life only comes around once make sure u spend it with the right person ....
Find a guy .. who calls you beautiful instead of hot.
who calls you back when you hang up on him.
who will stay awake just to watch you sleep. Wait for the guy who ... kisses
your forehead.
Who wants to show you off to the world when you are in your sweats.
Who holds your hand in front of his friends.
Who is constantly reminding you of how much he cares about you and how lucky he
is to have you.
Who turns to his friends and says, ' That's her!! '
Happy Valentines day"
... och jag insåg än en gång hur meningslöst allting börjat kännas; kommer det där någonsin bli verklighet med X och om inte.. varför är jag ens kvar?
Det blir aldrig som man tänkt sig
"You take it high, bring it low - I've heard your stories a hundred thousand million times before.."
Är det fel av mig att tro att det här - det vi kallar du & jag - är helt totalt och fullkomligt meningslöst?
Är det fel av mig att tro att det här - det vi kallar du & jag - är helt totalt och fullkomligt meningslöst?
Mr X - who is He?
Jag tanker bara klargora en sak for alla er som fragat mig vem det ar jag skriver om sa ofta. (Aven kallad X)
Jag kommer inte avsloja namnet oavsett hur mycket ni tjatar.
Jag vill inte ha folk som kommer med asikter och ska tycka, tanka och doma.
Jag vill inte ha en massa tisselitassel, visk-visk och skvaller.
Jag vill absolut inte sara nagon.
Just precis darfor kommer jag inte saga ett ord om vem det handlar om forran jag sjalv ar redo.
Forran jag fatt klarhet i vad sjutton det har ar for nagot overhuvudtaget.
Forran det antingen faktiskt blir vi eller inte-ett-forbannat-smack.
Tills dess forblir de som redan ar invigda av en eller annan anledning, invigda och ni andra...
Ja, ni far gott vanta.
It's none of your business anyways.
Jag kommer inte avsloja namnet oavsett hur mycket ni tjatar.
Jag vill inte ha folk som kommer med asikter och ska tycka, tanka och doma.
Jag vill inte ha en massa tisselitassel, visk-visk och skvaller.
Jag vill absolut inte sara nagon.
Just precis darfor kommer jag inte saga ett ord om vem det handlar om forran jag sjalv ar redo.
Forran jag fatt klarhet i vad sjutton det har ar for nagot overhuvudtaget.
Forran det antingen faktiskt blir vi eller inte-ett-forbannat-smack.
Tills dess forblir de som redan ar invigda av en eller annan anledning, invigda och ni andra...
Ja, ni far gott vanta.
It's none of your business anyways.
Nevermind Me.
Det borde råda förbud på att bära med sig telefoner när man förtär alkohol. Speciellt på fastande mage och när man befinner sig i en nästan-relation-som-inte-är-en-ordentlig-relation-utan-bara-hopplös-idioti-som-du-inte-kan-ta-dig-ur.
Man borde ta min telefon(er) och låsa in dom någonstans där det är säkert, med miljontals sjutton-siffriga koder som endast går att lösa med liggande stolen och ekvationer; det skulle nämligen vara helt omöjligt för mig att ta mig in i.
Jag borde straffas för min tanklöshet och dåliga självdisciplin. Borde hamna i en sträckbänk och sedan piska mig själv som Silas i Da Vinci-koden och därefter skållas i hett vatten. Jag borde flås levande tio gånger om och sedan tvingas skura all världens golv med en sketen gammal tandborste.
Varför, varför, VARFÖR lät jag mig nånsin dras in i en såpa som denna? Jag borde vetat bättre. Jag borde vetat så otroligt mycket bättre! Och jag visste bättre. Jag visste det var så förbannat... Nej... Det är just det som är problemet. Att det inte känns och aldrig har känts fel.
Det finns ingenting i hela världen som känns mer rätt. Så varför kan det aldrig bara falla på plats?
Man borde ta min telefon(er) och låsa in dom någonstans där det är säkert, med miljontals sjutton-siffriga koder som endast går att lösa med liggande stolen och ekvationer; det skulle nämligen vara helt omöjligt för mig att ta mig in i.
Jag borde straffas för min tanklöshet och dåliga självdisciplin. Borde hamna i en sträckbänk och sedan piska mig själv som Silas i Da Vinci-koden och därefter skållas i hett vatten. Jag borde flås levande tio gånger om och sedan tvingas skura all världens golv med en sketen gammal tandborste.
Varför, varför, VARFÖR lät jag mig nånsin dras in i en såpa som denna? Jag borde vetat bättre. Jag borde vetat så otroligt mycket bättre! Och jag visste bättre. Jag visste det var så förbannat... Nej... Det är just det som är problemet. Att det inte känns och aldrig har känts fel.
Det finns ingenting i hela världen som känns mer rätt. Så varför kan det aldrig bara falla på plats?
For reasons unknown.
"Okey.. So it's a question about money. Money is a good reason..
But, money is hardly ever the real reason...
What is the real reason?"
(Ur Revolutionary Road)
För ett par dagar sedan hade jag ett samtal som gjorde mig mycket upprörd. Det känns som en evighet sen nu när jag sitter här och (än en gång) tänker tillbaks på det och på hur arg jag kände mig. Jag är fortfarande arg. Jag är nog faktiskt argare nu än jag var då, nu när jag fått tid att reflektera över hela samtalet och det som sades.
"I don't have the money to get out of this.. I can't just decide to get up and walk out of this - my life doesn't work like that.."
I mina ögon är det ren idioti att låta pengar stå i vägen för det man drömmer om. Eller det man säger sig drömma om. Handlar det om ett förhållande, ja då är det rent och skärt skrattretande att man ens tänker tanken. I mina ögon så är pengar aldrig ett skäl som kommer vara gott nog för att inte följa sitt hjärta och försöka leva sina drömmar. Jovisst, jag vet själv att bristen på pengar kan försvåra allting väldigt mycket - jag är trots allt expert på just det området - men att avstå från allt man vill ha i livet..?
Vad hände med kämparglöden och styrkeviljan?
Vad hände med "vi fixar det, du och jag, tillsammans" ?
Att man ens kan tänka tanken att ge upp någon man älskar för lite pengars skull.. Det går inte ihop i min värld. Speciellt inte när båda parter mycket väl vet att skulle den andre behöva hjälp - ja då skulle just vi två vara de första att komma till undsättning med allt vi kunde.
Jag känner mig sårad och väldigt, väldigt besviken.
Jag trodde nog att hela den här grejen betydde mer än så. Och jag säger det igen:
Pengar kan vara ett gott skäl, men det är väldigt sällan det verkliga skälet.
Så vad i helskotta är det verkliga skälet?
But, money is hardly ever the real reason...
What is the real reason?"
(Ur Revolutionary Road)
För ett par dagar sedan hade jag ett samtal som gjorde mig mycket upprörd. Det känns som en evighet sen nu när jag sitter här och (än en gång) tänker tillbaks på det och på hur arg jag kände mig. Jag är fortfarande arg. Jag är nog faktiskt argare nu än jag var då, nu när jag fått tid att reflektera över hela samtalet och det som sades.
"I don't have the money to get out of this.. I can't just decide to get up and walk out of this - my life doesn't work like that.."
I mina ögon är det ren idioti att låta pengar stå i vägen för det man drömmer om. Eller det man säger sig drömma om. Handlar det om ett förhållande, ja då är det rent och skärt skrattretande att man ens tänker tanken. I mina ögon så är pengar aldrig ett skäl som kommer vara gott nog för att inte följa sitt hjärta och försöka leva sina drömmar. Jovisst, jag vet själv att bristen på pengar kan försvåra allting väldigt mycket - jag är trots allt expert på just det området - men att avstå från allt man vill ha i livet..?
Vad hände med kämparglöden och styrkeviljan?
Vad hände med "vi fixar det, du och jag, tillsammans" ?
Att man ens kan tänka tanken att ge upp någon man älskar för lite pengars skull.. Det går inte ihop i min värld. Speciellt inte när båda parter mycket väl vet att skulle den andre behöva hjälp - ja då skulle just vi två vara de första att komma till undsättning med allt vi kunde.
Jag känner mig sårad och väldigt, väldigt besviken.
Jag trodde nog att hela den här grejen betydde mer än så. Och jag säger det igen:
Pengar kan vara ett gott skäl, men det är väldigt sällan det verkliga skälet.
Så vad i helskotta är det verkliga skälet?
Kvar i Sibirien.
Jag trodde att det skulle kännas lättare bara jag kom ut bland folk, tvingades fokusera på andra saker, men det verkar som om det var ett ganska idiotiskt antagande. Det känns precis lika tomt och kvävande som förut.
Det enda som är bra med skit är att man mitt i all skit inser hur otroligt viktigt det är med riktiga, ordentliga, verkliga vänner. Även om det känns precis lika skit oavsett vilket, så känns vetskapen om att dom finns där och på alla tänkbara sätt gör sitt bästa för att muntra upp en.
Äsch, jag vet inte... Om inte annat så orkar jag faktiskt inte sitta upprätt längre. Ska krypa ner i sängen och göra mitt bästa för att inte ligga där resten av natten och bara tänka i cirklar. Jag behöver verkligen sova. Ordentligt.
Morgonen efter.
Jag försöker känna efter. Men jag hittar ingenting. Ingen ilska - den som brukade vara så stark och frätande då allting var som jobbigast. Ingen förtvivlan - ni vet den som emellanåt blir dig så övermäktig att du inte kan beskriva den i ord. Stum. Det är precis vad den är.
Bara en tyst och kall tomhet.
Jag drömde jag hamnade i Sibirien inatt. Det var mörkt och outhärdligt kallt och inte fanns det någonting eller någonstans som kunde skydda mig från den starka, iskalla blåsten som drog och slet i mitt hår, piskade hårt mot mitt ansikte. Och jag var ensammast på jorden.
Ida köpte en bok igår om att tyda drömmar. Kanske ska jag se om jag hittar något om Sibiren-drömmar. Kanske betyder det att jag ska resa dit? Eller betyder det att det är just jag som är Sibirien just nu?
Jag tänker hoppas på det första, även om det inte är den första platsen på jorden jag kommer att tänka på när jag vill planera semester. Men handlar det om en sådan typ av resa, ja då kan jag i alla fall avboka den i tid.
Bara en tyst och kall tomhet.
Jag drömde jag hamnade i Sibirien inatt. Det var mörkt och outhärdligt kallt och inte fanns det någonting eller någonstans som kunde skydda mig från den starka, iskalla blåsten som drog och slet i mitt hår, piskade hårt mot mitt ansikte. Och jag var ensammast på jorden.
Ida köpte en bok igår om att tyda drömmar. Kanske ska jag se om jag hittar något om Sibiren-drömmar. Kanske betyder det att jag ska resa dit? Eller betyder det att det är just jag som är Sibirien just nu?
Jag tänker hoppas på det första, även om det inte är den första platsen på jorden jag kommer att tänka på när jag vill planera semester. Men handlar det om en sådan typ av resa, ja då kan jag i alla fall avboka den i tid.
You can't break a broken heart.
Det är vad dom säger.. Jag vet dock inte om jag riktigt håller med. Ikväll hade jag ett samtal som utan tvekan hamnar i topp-fem-listan över dom svåraste samtalen i mitt vuxna liv. Just nu vet jag inte vad jag känner eller vad jag mer ska göra. Tårarna är liksom slut nu, likaså energin som krävs för att vara upprörd och arg och ledsen. Jag tror det enda som finns kvar nu är en enorm rädsla att förlora en av de viktigaste personerna i mitt liv, och utöver det...? Ingenting. Det känns så otroligt tomt. Som om jag gjorde av med så mycket energi och känslor på en och samma gång att jag helt tömdes på alltihopa.
Ida kom hem och tröstade mig genom att få mig att gå upp 15 kilo i vikt (ja, det är väl det man har vänner till) och sedan låg vi i timmar och kollade på One Tree Hill-serien och grät ikapp. Nåja, jag grät i alla fall. Fast jag trodde tårarna var slut. Men det kändes bra. Ibland är det skönt att fokusera på alla andra människors kärleksbekymmer och sorger. Om inte annat så får man lite distans till sina egna.
Nej, jag tror bestämt att det enda som finns kvar att göra ikväll är att hoppa i säng. Jag behöver den där sömnen. Behöver återfå min energi och har jag tur så kanske jag vaknar snart en dag och möts av en situation som är helt annorlunda än denna. Kanske måste jag vänta ett helt halvår. Kanske behöver jag bara vänta en vecka, en månad. Oavsett vilket så har jag i alla fall gjort vad jag kan den här gången. Jag må vara rädd, jag må gråta mig till sömns många nätter till... Men blir det i slutändan inte som jag vill, ja då kan jag i alla fall se tillbaks på den här dagen och minnas att jag gjorde allt som stod i min makt för att försöka få det jag alltid velat ha. Och jag hoppas och önskar att vederbörande kommer kunna säga detsamma. Imorgon. Om en vecka. En månad. Ett halvår.
Godnatt alla därute med Hjärtvärk.
Och ni andra.
Ida kom hem och tröstade mig genom att få mig att gå upp 15 kilo i vikt (ja, det är väl det man har vänner till) och sedan låg vi i timmar och kollade på One Tree Hill-serien och grät ikapp. Nåja, jag grät i alla fall. Fast jag trodde tårarna var slut. Men det kändes bra. Ibland är det skönt att fokusera på alla andra människors kärleksbekymmer och sorger. Om inte annat så får man lite distans till sina egna.
Nej, jag tror bestämt att det enda som finns kvar att göra ikväll är att hoppa i säng. Jag behöver den där sömnen. Behöver återfå min energi och har jag tur så kanske jag vaknar snart en dag och möts av en situation som är helt annorlunda än denna. Kanske måste jag vänta ett helt halvår. Kanske behöver jag bara vänta en vecka, en månad. Oavsett vilket så har jag i alla fall gjort vad jag kan den här gången. Jag må vara rädd, jag må gråta mig till sömns många nätter till... Men blir det i slutändan inte som jag vill, ja då kan jag i alla fall se tillbaks på den här dagen och minnas att jag gjorde allt som stod i min makt för att försöka få det jag alltid velat ha. Och jag hoppas och önskar att vederbörande kommer kunna säga detsamma. Imorgon. Om en vecka. En månad. Ett halvår.
Godnatt alla därute med Hjärtvärk.
Och ni andra.
Time heal all wounds?
Jag tror att jag har tagit ett beslut. Ett såntdär viktigt, stort och faktiskt nästan livsavgörande beslut för en gångs skull. Och jag är så rädd att jag nästan börjar gråta bara av att tänka på dagen då jag måste ha det där samtalet med X och de olika scenariona går på repris innanför mina ögonlock så fort jag blundar. Jag vill inte behöva ta ett beslut, men jag måste få ett slut på det hela. Eller åtminstone svar. Ett riktigt ett den här gången; ett bevis, ett tecken.. Någonting. Någonting som gör det hela värt mödan. För finns det inte det; finns där ingenting för mig att hämta när allting väl kommer till kritan... Då har jag slösat bort mer tid än jag vågar tänka på.
Något gick sönder
HÖRDE NI DET? Jag tror att någonting precis gick väldigt sönder inom mig. Jag kan känna det skära, rispa, krasa djupt därinuti mig nånstans - som om någon precis trampat sönder de allra skiraste glasdrömmar mitt undermedvetna dolt för mig i något slags tappert försök att skydda mig från min ånger.
KANSKE ÄR DET BRA - en ny chans. Nu när det till slut gått sönder helt - jag tror att det verkligen betyder återvändsgränd den här gången - så är det nog bäst att sopa undan allting. Städa. Släng bort superlimmet, plåsterlapparna och syattiraljerna. Storstädning. Ny start. En riktig ny start, även för det som finns där i dom djupaste, mörkaste och mest hemliga vrårna i mitt hjärta, min själ, min hjärna.
MEN ONT GÖR DET. Fruktansvärt ont. Tur för mig att jag har min egen form av bedövningspiller... Fick en signerad Temptations-skiva igår av Nathan, helt utan större anledning, och ännu några kyssar och vi får väl se.. Imorgon åker dom alla hem igen, men vad spelar det för roll?
Ibland hjälper det med något vackert för att döva smärta. Musik, poesi, film, litteratur, natur.... Eller varför inte en medlem i Temptations för en timme eller två?
IDA, MIRJA, BÖNAN OCH JULLAN... Ni anar inte hur jag önskar jag haft er nära nu.
KANSKE ÄR DET BRA - en ny chans. Nu när det till slut gått sönder helt - jag tror att det verkligen betyder återvändsgränd den här gången - så är det nog bäst att sopa undan allting. Städa. Släng bort superlimmet, plåsterlapparna och syattiraljerna. Storstädning. Ny start. En riktig ny start, även för det som finns där i dom djupaste, mörkaste och mest hemliga vrårna i mitt hjärta, min själ, min hjärna.
MEN ONT GÖR DET. Fruktansvärt ont. Tur för mig att jag har min egen form av bedövningspiller... Fick en signerad Temptations-skiva igår av Nathan, helt utan större anledning, och ännu några kyssar och vi får väl se.. Imorgon åker dom alla hem igen, men vad spelar det för roll?
Ibland hjälper det med något vackert för att döva smärta. Musik, poesi, film, litteratur, natur.... Eller varför inte en medlem i Temptations för en timme eller två?
IDA, MIRJA, BÖNAN OCH JULLAN... Ni anar inte hur jag önskar jag haft er nära nu.
Touch
"I'm so proud of you because of the courage you're showing. In my eyes, you are perfection xxx"
Lämna det bakomflutna framför dig
Vad gör man när det förflutna kommer ikapp en?
Det finns stunder då jag vet allt. Precis allt. Vad jag vill, var jag känner, vad jag tycker, tänker, gillar och ogillar...
Och så finns det stunder som nu... Då förvirringen är mer än total och gör mig alldeles tokig.
Inte är det bara rastlösheten som spökar som den alltid gör, utan inatt adderas det dessutom med det förflutna.
Eller ja.. Det jag gärna vill tro är det förflutna i alla fall. Det jag behöver kalla för förflutet eftersom där inte finns någon framtid.
Fast emellanåt, ja som nu inatt, då blir minnena sådär jobbigt tydliga och bara inte vill lämna en ifred...
Känslor man trodde man glömt, gömt - ja dött - hoppar helt plötsligt fram ur sitt gömställe, viftar med armarna och skriker:
"Hej! Här är jag - se mig, känn mig - du vet att jag finns här! Tro inte jag kommer låta dig glömma!"
Nej... och det är just det som är hela grejen. Dom låter mig inte glömma.
Så, min fråga är återigen:
Vad gör man när det förflutna kommer ikapp en?
Det finns stunder då jag vet allt. Precis allt. Vad jag vill, var jag känner, vad jag tycker, tänker, gillar och ogillar...
Och så finns det stunder som nu... Då förvirringen är mer än total och gör mig alldeles tokig.
Inte är det bara rastlösheten som spökar som den alltid gör, utan inatt adderas det dessutom med det förflutna.
Eller ja.. Det jag gärna vill tro är det förflutna i alla fall. Det jag behöver kalla för förflutet eftersom där inte finns någon framtid.
Fast emellanåt, ja som nu inatt, då blir minnena sådär jobbigt tydliga och bara inte vill lämna en ifred...
Känslor man trodde man glömt, gömt - ja dött - hoppar helt plötsligt fram ur sitt gömställe, viftar med armarna och skriker:
"Hej! Här är jag - se mig, känn mig - du vet att jag finns här! Tro inte jag kommer låta dig glömma!"
Nej... och det är just det som är hela grejen. Dom låter mig inte glömma.
Så, min fråga är återigen:
Vad gör man när det förflutna kommer ikapp en?
Det brukade vara så magiskt..
Så nu sitter jag här igen... Det är mitt i natten, imorgon ska jag upp och jobba, men av någon anledning jag inte kan förklara annat än kronisk tristess sitter jag ändå uppe och gör... ja, vadå egentligen?
Chattar med någon som bara förtär mig, det är vad jag gör. Någon som jag åtminstone inte borde ta upp just det samtalsämnet med, vilket jag på något underligt sätt lyckas med då jag som mest anstränger mig för att låta bli.
Tragiskt.
Det brukade vara så jäkla magiskt allt det där. Alla de timmar vi satt uppe och pratade om drömmar, fantasier, dittan och dattan.. Livet.
Men jaja.. jag har lämnat det där bakom mig nu. Visst, jag blir fortfarande arg och sårad ibland, men jag vill ändå påstå att jag gått vidare. Så måste det vara, för jag har inget val.
Det finns känslor kvar, som troligen alltid kommer finnas gömda någonstans i någon lite vrå i mitt innersta väsen, de svarta hålen finns kvar efter Henne, rädsla, otillräcklighet, saknad.. Ja, okey det finns kvar där, jag erkänner. Men faktum kvarstår:
Jag lever igen. Och det är precis så det ska vara. Det är det som betyder någonting.
You're on the other side of the world to me.
Och det är precis så det alltid varit, alltid kommer att vara & helt enkelt ska vara.
Men vet du vad? Det gör ingenting längre.
Imorgon är sista dagen på jobbet den här veckan, sen bär det av till lägenheten. Ska fixa lite fint med dom nya grejerna jag köpt på IKEA. Ska bli riktigt skönt faktiskt - egotime i min alldeles egna lägenhet.
Bara jag, min lägenhet & mitt pysslande.
Jag behöver det. Behöver min ensamhet, min tillflyktsort.
Sen ska jag till dig, min älskling..
Och det kommer att vara precis lika underbart som det alltid är att ligga i dina armar.
Chattar med någon som bara förtär mig, det är vad jag gör. Någon som jag åtminstone inte borde ta upp just det samtalsämnet med, vilket jag på något underligt sätt lyckas med då jag som mest anstränger mig för att låta bli.
Tragiskt.
Det brukade vara så jäkla magiskt allt det där. Alla de timmar vi satt uppe och pratade om drömmar, fantasier, dittan och dattan.. Livet.
Men jaja.. jag har lämnat det där bakom mig nu. Visst, jag blir fortfarande arg och sårad ibland, men jag vill ändå påstå att jag gått vidare. Så måste det vara, för jag har inget val.
Det finns känslor kvar, som troligen alltid kommer finnas gömda någonstans i någon lite vrå i mitt innersta väsen, de svarta hålen finns kvar efter Henne, rädsla, otillräcklighet, saknad.. Ja, okey det finns kvar där, jag erkänner. Men faktum kvarstår:
Jag lever igen. Och det är precis så det ska vara. Det är det som betyder någonting.
You're on the other side of the world to me.
Och det är precis så det alltid varit, alltid kommer att vara & helt enkelt ska vara.
Men vet du vad? Det gör ingenting längre.
Imorgon är sista dagen på jobbet den här veckan, sen bär det av till lägenheten. Ska fixa lite fint med dom nya grejerna jag köpt på IKEA. Ska bli riktigt skönt faktiskt - egotime i min alldeles egna lägenhet.
Bara jag, min lägenhet & mitt pysslande.
Jag behöver det. Behöver min ensamhet, min tillflyktsort.
Sen ska jag till dig, min älskling..
Och det kommer att vara precis lika underbart som det alltid är att ligga i dina armar.
