Vad gör man när det förflutna kommer ikapp en?

Det finns stunder då jag vet allt. Precis allt. Vad jag vill, var jag känner, vad jag tycker, tänker, gillar och ogillar...
Och så finns det stunder som nu... Då förvirringen är mer än total och gör mig alldeles tokig.
Inte är det bara rastlösheten som spökar som den alltid gör, utan inatt adderas det dessutom med det förflutna.
Eller ja.. Det jag gärna vill tro är det förflutna i alla fall. Det jag behöver kalla för förflutet eftersom där inte finns någon framtid.
Fast emellanåt, ja som nu inatt, då blir minnena sådär jobbigt tydliga och bara inte vill lämna en ifred... 
Känslor man trodde man glömt, gömt - ja dött - hoppar helt plötsligt fram ur sitt gömställe, viftar med armarna och skriker:
"Hej! Här är jag - se mig, känn mig - du vet att jag finns här! Tro inte jag kommer låta dig glömma!"


Nej... och det är  just det som är hela grejen. Dom låter mig inte glömma.
Så, min fråga är återigen:
Vad gör man när det förflutna kommer ikapp en?