Så nu sitter jag här igen... Det är mitt i natten, imorgon ska jag upp och jobba, men av någon anledning jag inte kan förklara annat än kronisk tristess sitter jag ändå uppe och gör... ja, vadå egentligen?
Chattar med någon som bara förtär mig, det är vad jag gör. Någon som jag åtminstone inte borde ta upp just det samtalsämnet med, vilket jag på något underligt sätt lyckas med då jag som mest anstränger mig för att låta bli.
Tragiskt.
Det brukade vara så jäkla magiskt allt det där. Alla de timmar vi satt uppe och pratade om drömmar, fantasier, dittan och dattan.. Livet.
Men jaja.. jag har lämnat det där bakom mig nu. Visst, jag blir fortfarande arg och sårad ibland, men jag vill ändå påstå att jag gått vidare. Så måste det vara, för jag har inget val.
Det finns känslor kvar, som troligen alltid kommer finnas gömda någonstans i någon lite vrå i mitt innersta väsen, de svarta hålen finns kvar efter Henne, rädsla, otillräcklighet, saknad.. Ja, okey det finns kvar där, jag erkänner. Men faktum kvarstår:
Jag lever igen. Och det är precis så det ska vara. Det är det som betyder någonting.

You're on the other side of the world to me.

Och det är precis så det alltid varit, alltid kommer att vara & helt enkelt ska vara.
Men vet du vad? Det gör ingenting längre.

Imorgon är sista dagen på jobbet den här veckan, sen bär det av till lägenheten. Ska fixa lite fint med dom nya grejerna jag köpt på IKEA. Ska bli riktigt skönt faktiskt - egotime i min alldeles egna lägenhet.
Bara jag, min lägenhet & mitt pysslande.
Jag behöver det. Behöver min ensamhet, min tillflyktsort.

Sen ska jag till dig, min älskling..
Och det kommer att vara precis lika underbart som det alltid är att ligga i dina armar.