Det är hemskt att gå från att ha all tid och energi i världen till att göra icke-vettiga saker som att blogga om mig själv, till att ha i princip ingen alls. Sedan jag flög min kos till London (I love!) - lite sådär halvimpulsivt om jag ska vara helt ärlig -

så har jag gått från att bloggtänka till att kämpa för att komma nånvart. Okej okej, jag klagar verkligen inte för ska jag vara ärlig så är det bara en enda sak som inte går helt lätt - att hitta en permanent bostad. Men jag menar, jag kan skatta mig sjukt lycklig för allt det jag funnit på nolltid härborta. Har knappt behövt anstränga mig sådär jättemycket faktiskt.

Två kvällar/nätter har jag jobbat nu och jag trivs redan som fisken i vattnet. Har skaffat mig en hel hög nya vänner i bar-världen som jag har jättekul med och en chef som är helbra och som verkligen bryr sig om sin personal.

Genomgående för hela företaget Nervous sägs det. Personalen tar man hand om.

I två nätter har jag jobbat som en dåre men haft så otroligt kul där jag dansat fram med cocktails och bartendrar bakom bardisken att jag knappt märkt av hur ansträngande detfaktiskt kan vara att jobba som bartender. Clientelen är inte tokig alls och tycks än så länge vara väldigt förtjusta i mig; beviset på att ett leende och lite fantasi ibland räcker bra mycket

längre än endast kunskap.

Och dricksen sen! Ja vi ska inte ens gå in på hur rik jag skulle vara om det var så att alla fick behålla sin egen dricks istället för att dela på den! Jag vet inte hur jag gör det, men dricksen och telefonnumrena haglar över mig och även om jag tar det hela med en nypa salt så kan jag inte annat än att känna mig smickrad över att det uppenbarligen finns något hos mig som uppskattas av folk. Må så vara att det kanske bara är mina bröst - jag är inte den som är den. Jag gläds åt det lilla. Alibi Bar är underbar.

London är vackert. Till och med när det regnar och allt ser brungrått ut. Kanske har det med min inställning att göra just nu, men jag älskar den här staden och dess vitalitet! Allting går kanske inte som på räls - ska jag vara ärlig så är där nog en hel del kvar som måste fixas - men jag kan inte annat än att le och se ljust på saker och ting just nu. Jag älskar livet!Så mycket att jag inte ens har haft ordentlig tid att bry mig om att vara ledsen för annat som hänt; vänner som svikit och drömmar som krossats.. Och jag är glad att det är så. Jag behöver det inte. Och jag är värd bättre, det vet jag.

Nej, jag bor fortfarande på billiga hotell och rum med duschar som man måste bråka med varje morgon. Jag blir fortfarande utelåst när indiern i receptionen somnat bakom disken och inte orkar öppna porten. Jag går fortfarande vilse lite hela tiden och det är dyrt som sjutton att leva här. Jag har till och med bott med husockuppanter go vänner och det ni, det är en upplevelse som heter duga! Men det är så förbannat värt det!
Jag lever! Jag lever, jag lever och det känns ta-mig-sjutton!

Imorgon är en stor dag. Det är dagen då vi slutligen beger oss till stora, främmande och underbara London. Idag har jag hjälpt Ida att packa - och kommit på alla dom sakerna jag önskar jag tagit med mig men som jag förstås inte gjorde. Attans. Tur att man kommer hem över jul så man kan plocka med sig resten av alla grejor med. Väskor och sjalar till exempel - det är nämligen bland det som gjorde mest ont att lämna kvar i systers rum.
Visst är det lite tragiskt?

Hej, jag heter Nicole och jag är väsk-och-scarf-addict.
Men det är så det är. I brist på vettiga relationer med killar får man helt enkelt hitta sina substitut och tja, jag har mina. Det kunde ju varit mycket värre.

Nu när vi ändå talar om killar så vill jag också passa på att säga att OM det jag fått höra stämmer om en viss kille som en viss bästa vän har en viss relation(?) med är sant.. Ja då är det nog bäst han går inkognito när jag kommer tillbaks till landet. Man sårar inte min bästa vän utan att hamna i rejält onåd hos mig och jag säger bara det!


Ni som vill veta mer om hur det går i London - håll koll här på bloggen för det är här allting så småningom återberättas.
Men tills dess, ha en underbar kväll-före-London-kväll!

Ibland undrar man lite över folk. Som idag till exempel när jag och Ida N var på sightseeing i Vagnhärad.
(Don't ask me - har ingen aaaaning om vart det ligger. 7 km från Trosa som jag inte heller vet vart det ligger & en bussfärd från Cafét med Chai Latte.)
I alla fall. Jag och Ida N vandrade runt där på ICA i Vagnhärad, såg nog ut som sånnadär som går runt och är skumma i affärer. Ni vet, dom som alltid hänger där men aldrig tycks köpa något.
Så småningom kom vi till fruktavdelningen - igen - och där var Fruit Boy. Igen.

Fruit Boy: Hur gåre tjejer? Letar ni efter nåt?
Vi: Asså... eeeh... Vi vet inte riktigt vad vi är sugna på.
Fruit Boy: Ja dom här är ju lite dyra, men det är världens godaste frukt. Man gör såhär...

Fruit Boy är snäll och manlig tycker han nog när han visar hur man ska skära upp och äta med sked. Det är väldigt noga förstår ni.

Vi: mhm...
Jag: Men Ida, melon?

Vi säger inte så mycket mer till Fruit Boy utan hittar annan frukt som ser kul ut. Och inte det minsta skum. Glömmer snart av mangos-i-stan (ja frukten hette visst så) och Fruit Boy.. Efter en stunds tystnad:

Fruit Boy: Ah men.. Eftersom ni ska vara så blyga så gör vi såhär..

Fruit Boy tar upp sin stora blå penna och biter av korken - manligt förstås - och skriver med stora, manliga bokstäver PROV! på paketet med den skumma frukten och känner sig nog hemskt snäll när han sedan ger oss den lilla förpackningen med mangos-i-stan.
Han tänker nog till och med: Fasiken vad bra jag är. Räddar små blyga tjejer sådär.. Nu blir dom impade.


Ida: Ah.. fast.. Vi är ju inte blyga utan bara....

Fruit Boy lyssnar nog inte. Han verkar nämligen väldigt stolt över sitt hjältedåd.

Vi: Aha.. ah.. okej... tack då.
Fruit Boy: Ja, det är världens goaste frukt asså.



Tack Fruit Boy, för att du räddade vår kväll. Men jag tror nog du blev lurad - för mangos-i-stan är faktiskt inte alls så speciellt ändå och vi föredrar nog mangos som kommer från landet. Men tack. Du sparade 27,90kr åt oss.
Värsta hjältedådet.

Med ens blev allting så himla verkligt; London, Ida & Jag, äventyret! Jag tror inte ens jag är riktigt medveten om vad jag gett mig in på den här gången och jag vet inte om det kanske är just precis det som är mest lockande med hela idén.. Jag menar... Spanien var ett impulsivt och hemskt snabbt beslut och jag trodde verkligen jag var galen som bestämde mig sådär fyra dagar innan jag var tvungen att vara där - men jag hade ju allting garanterat! Jobbet, boendet, mat, pengar, datum för hemresa.. Allting var redan bestämt och serverat och jag behövde aldrig riktigt lägga ner någon energi på alla dom sakerna. Jag må ha slängt mig ut för ett stup - men jag visste ju att där någonstans fanns ju en livlina.

Den här gången är det annorlunda när jag ger mig av. Boendet är egentligen ingenting som är helt ordnat, jobb.. Kanske. Har vi tur, så ja, men det är ingenting säkert alls. Mat, pengar...? Allt det där beror ju på jobbet. Det enda jag garanterat har i London är vänner. Jag har Ida - det vill säga den här gången är jag inte själv när jag kastar mig ut för stupet. Jag har George - en av de närmaste vänner jag har. Jag har vänner från träningskursen som väntar på att få ses igen. Jag har vänner som jag skaffat mig under hela sommaren som entertainer i Palma Nova - folk jag vet kommer kasta sig över mig så fort dom får chansen. Jag är redan bjuden till alla möjliga ställen som jag inte ens kan namnen på - till och med till Dublin på söndagsmiddag hos en familj med fem giftasvuxna söner som de tycker jag kan få linda runt mina fingrar. Jag har folk där som väntar på att få köra gamla godingar i repris; vara ute hela nätterna och göra Londons gator osäkra..

Pirret kom när vi såg filmen Make it Happen, jag, lillebror, lillasyster och mamma. En av alla dom där miljontals filmerna om en tjej som drömmer stort och ger sig iväg till en främmande stad för att finna det hon sökt hela livet. Ja ni vet.. Massa trubbel och svårigheter i mitten av filmen - som för övrigt är sjukt förutsägbar men ändå himla inspirerande på nåt vänster - men sen så löser sig allt ändå tack vare ett par underbara vänner som finns där i vått och torrt.Jag brukar alltid kunna relatera så väldigt till alla dom där passionerade drömmarna som så himla gärna vill bli musiker, dansare, skådespelare, you-name-it... och jag tror väl att det är just precis därför som jag trots allt tycker så mycket om just precis dom filmerna, hur förutsägbara och fåniga dom än kan vara. Men dom handlar ju alla om mig...

Frågan är bara; får mitt äventyr ett lika lyckligt slut?

(1) Utan flickvän

Min flickvän, sambo och kanske blivande fru, är borta. Hon tog alla lampor med sig. Jag vet inte varför.

Kanske har vi gjort slut, kanske inte. Det hela är en ny företeelse för mig, så jag vet inte riktigt vad jag ska tycka eller tro. Minst av allt vet jag vad jag ska känna. Jag har ingen känslomanual för mitt tillstånd. Jag är ny i det grannskapet. Och därför kan jag bara konstatera att hon inte är här. Jag är här. Men fästmön är någon annanstans.

Jag kan inte utesluta att hon är och handlar mat, för det börjar bli tomt i skafferiet. Å andra sidan har det inte tagit 2 dagar förut. Dessutom svarar hon inte på mobilen. Sen var det det där med lamporna också.

IDAG ÄR EN SÅN DAG. Texter, texter, texter. Dom bara forsar ur mig så snabbt att pennan inte hinner med. I love it!

TACK - tänk att ett så litet och enkelt ord kan betyda så mycket. Jag vill att du ska veta det - ditt svar på vad jag skrev till dig värmde ända in i hjärteroten Behrooz.

Hej Nicole!
Stort tack för de fantasktiska kommentarerna på sagas sida. De värmde och lyste upp inte minst en mörk och kall söndag för mig och min familj. Av de flesta kommentarer jag har fått så var din en av de få som var mycket speciellt och därför väljer jag att svara och tacka för den. Du är mycket välkommen att ställa frågor till mig och om du vill veta hur det har gått med mig och Linneas fall. tack igen. "