I stridens hetta..
Jag satt här och läste igenom gamla blogginlägg jag skrivit.. Kom över ett jag skrev i London, när jag mådde som sämst över allting som hände mellan mig och X. På den tiden mitt hjärta knappt existerade längre; det var en grå skugga av vad den en gång varit. Brukade jämföra den med Sibirien.
Jag minns jag kallade honom för ful. Jag var så arg. Så sårad.
Mitt inre så sönderklöst att jag kallade den vackraste jag vet för ful.
"Vad sjutton ska jag med honom till?"
Men jag vet. Han är färgen, ljuset och musiken... Han är allt.
Och han är så vacker att jag gråter baklänges.
ja det var jag som kommentera!
o du e ju helsåld på honom...hämta hem honom då! Fixa så att han blir din din och åter din! för somsagt han är ju färgen, musiken, ljuset allt! Och dessutom gråter du baklänges! liksom, nu börjar det bli liiite konstigt, du är KÄR! ^^
hahaha, som sagt.. vi jobbar på den saken ;)
Så vackert skrivet!
Shit, att få en kommentar av dig om att man skriver bra är verkligen helt great, för du skriver fantastiskt!
Det är sådär, när man känner sig sårad kan man dra till med de allra fulaste orden. Man tror att det ska hjälpa, men det gör det inte. För precis som du säger vet man sanningen.
Åhh Nicole...
Inte igen... Du är värd mycket mer och mycket bättre!
Den dagen han står utanför din dörr utan att du bett honom, den dagen han lämnar allt och frågar vad du vill, den dagen du blir viktigast i hans liv, DÅ då är han värd att ödsla känslor, tankar och tårar på.
Innan dess; älska och respektera dig själv lika mycket som du tror dig älska och respektera honom och du kommer bli så mycket lyckligare!
Jag har inge rätt att säga någonting till dig.
Men du har betytt mycket för mig och det kändes inte mer än rätt att tala om för dig att du fortfarande är värd mer.
Wow!
Tror det är bland det finaste jag någonsin läst
"Och han är så vacker att jag gråter baklänges"
