Jag har en fruktansvärd separationsångest.
Mina vänner åker ifrån mig, flyttar till ställen som Gotland och jag-vet-inte-vad, och tanken på det får mig att vilja skrika av... jag vet inte. Saknad. Rädsla. Ren och skär ångest över att bli lämnad.
För ja, det är faktiskt lite så det känns. Jag blir övergiven.
Nej, jag vet att det inte är så och att jag alltid kan åka och hälsa på dom, men.. När har mina känslor någonsin varit rationella?
Jag överdriver inte ens om jag säger att jag kan gråta mig till sömns dom nätter jag sover ensam...
Dom har inte ens åkt än och jag känner mig redan så ensam att jag tror jag ska krevera.

Det är inte alltid så kul att bli vuxen ändå.

Ibland känns det som att jag ska sprängas av all saknad i mig. Eller att det där svarta hålet i mig ska sluka mig hel, precis som det slukar allt annat i dess närhet.
Och hela tiden måste jag addera saknad med ännu mera saknad likamed AJ.

Dom kallar det "a half goodbye"....
Men blir det någonsin lättare att ta farväl?