Kaffe är underbart.
Har ni tänkt på det nångång? Jo så är det. Tack vare ett par hundra koppar kaffe, eller så, så har jag lyckats hålla mig på alerten ända fram tills nu: 02:52 på en tisdagnatt.
Himla bra.
Inte för att jag förstår vitsen med att vara vaken när alla intressanta människor verkar ligga i sina sängar och gotta sig, men ändå.
Jag kan - så varför inte?

Och har ni förresten nånsin tänkt på hur förjäklig man kan vara när man har PMS?
Visst kan man bli himla störd på allt prat om hur vi tjejer är när vi har mens
"Nämen hon har PMS"
"Har du mens elle?" blah blah blah, men vafan..
Det är ju inte helt osant.
(Dessutom är det en förbannat bra bortförklaring när man egentligen inte vill tala om det som egentligen är fel.)
Åtminstone jag blir förjävla jobbig när jag har PMS. I admit.
Jag gråter för minsta lilla och går runt och ser allting i zebra-färger. Antingen är jag manisk eller så är jag superdeppig och man vet aldrig vad det blir. Inte ens jag själv.
Jag beundrar fanimej dom som står ut med mig.
Jag själv gör det inte.

Nej. Nu får det vara nog.
Sängen nästa.
Tack & hej.