Jag har alltid tänkt på mina småsyskon som små, asexuella varelser, oförmögna att bli stora & oförmögna att någonsin ha sex. Idag insåg jag hur dum man är som tror sånt, eller ja, inbillar sig är kanske mer rätt...
Jag kommer aldrig glömma den gången jag först insåg att min lillasyster var aktiv:

Jag rotade som vanligt runt i hennes garderob efter.. ja, vad var det den här gången? Smycken? Kläder? Tamponger? Smink?
Plötsligt finner jag någonting som jag absolut inte förväntat mig att hitta i hennes garderob - nånsin - ett kondompaket varav två kondomer fattades.
"Omg, omg, omg" tänkte jag, nästan i panik över chocken och faktumet. "Min LILLASYSTER har SEX"
I ren förskräckelse slängde jag ifrån mig det blå profil-paketet och skyndade därifrån för att så fort som möjligt tränga bort vad jag just insett...


Ännu konstigare känns det att, som ikväll, sitta & prata med henne om p-piller & annat som rör sex.
Min lillasyster kan inte ha sex.
Fel. Fel. Fel.
Min lillasyster har sex.
Okey.. det kan jag gå med på. Men när det sen slog mig att snart, snart kommer min yngsta lillebror vara i samma ålder som hon är nu, med allt vad det innebär...! Aaaaaahhh!!
Nej, lika bra att sätta på skygglapparna meddetsamma. Ska aldrig, aldrig, aldrig mer ta av dom!
Inte än på ett jäkla bra tag i alla fall. Jag föredrar att förbli lyckligt ovetandes.
Tacksåmyckethej.


Jag är Batmans flickvän. Yes indeed I am.
Jag älskar att vara det. Älskar närheten, ärligheten... tryggheten. Och alla överraskningar.
Ja, för Batman, serni, upphör aldrig att förvåna - and I love it.
Det är så skönt att veta att jag inte alltid kommer att kunna förutsäga vad han kommer att svara på mina frågor,
tycka och tänka om saker och ting.
Jag behöver det; någon som inte tråkar ut mig genom att alltid reagera på samma sätt..
Idag spenderade vi en hel dag instängda.. Såg på film, läste våra böcker, badade badkar.. Mesta tiden spenderade vi kanske i sängen om jag ska vara ärlig - och det är just det som är grejen:
Jag tröttnar inte!
Jag är aldrig uttråkad när jag är med honom, oavsett om vi gör någonting eller inte. Kan sitta tyst med honom i timmar och inte göra nåt överhuvudtaget, vilket i vanliga fall eller med någon annan skulle retat gallfeber på mig, men med honom... Mirakel.
Det är fullkomligt underbart.
Och dessutom är han enkel. Lätt att prata med om allting, lätt att förstå sig på, lätt att vara med, lätt att tycka om.. Lätt och oförutsägbar och helt underbar.
Alla mina egenheter - som verkligen inte är så lätta att ha o göra med alla gånger - tar han med lugn och förståelse. Gör allt för att jag ska känna mig trygg och säker och tillräcklig.

Det är nog en av mina största problem; rädslan att vara otillräcklig.
Den liksom förlamar mig. Precis som min prestationsångest - som i och för sig kanske går hand i hand med otillräckligheten, kanske är en och samma sak egentligen.
Jag kämpar ständigt mot rädslan, mot paniken som hotar att välla upp i mig när jag känner att jag är på väg att misslyckas med någonting.

Jag minns tydligt alla de danslektioner då jag drabbades av sådan prestationsångest att tårarna vägrade sluta rinna och alla i klassen trodde det var något allvarligt fel med mig. Min lärare tog mig åt sidan och frågade om jag inte ville sätta mig ned en stund, i tron om att något hade hänt, men jag mer eller mindre skakade av mig henne och fortsatte öva på alla jävla piruetter och idiotiska steg tills jag nästan spydde av utmattning. Ju mer jag försökte, ju mer jag ville få allting fungera, desto sämre gick det. I takt med prestationsångesten växte mina fel och till slut fick jag helt enkelt ge upp, gå därifrån och kura ihop mig i något hörn där jag kunde få gråta ut all frustration över att jag inte var bättre än så. Otillräcklig.

Någon dag, på något sätt ska jag bli kvitt det. Jag vet inte hur, men jag ska.


"My aphrodisiac is You."