Jag har alltid varit en rastlös själ - ja, redan som barn, så det ligger väl helt enkelt i min natur - men det är en rastlöshet jag aldrig riktigt lärt mig leva med..
Jag är aldrig fullkomligt nöjd med tillvaron, åtminstone inte en längre tid och det finns alltid någonting som lockar nånannanstans. När jag väl kommer till det där någonstanset så dröjer det inte länge förrän rastlösheten infinner sig igen och än en gång står jag där och längtar bort... Bort från det jag har, tillbaks till det jag lämnat eller helt enkelt till något helt nytt och främmande. Äventyr. Nya erfarenheter och upplevelser. Nya människor, platser, lukter, smaker, känslor... Ja, nånannanstans.
Det är en otroligt tröttsam känsla att ständigt vara rastlös. Rastlös och alldeles för lätt att bli uttråkad.
Under tiden i gymnasiet kunde jag mer eller mindre kontrollera det.. Ja, faktiskt så var den inte så påträngande då, inte så kvävande och skriven med stora, skrikröda bokstäver i min varelse. Jag kände mig hemma.
Ja, faktiskt så kände jag mig mer hemma än jag någonsin kan minnas att jag gjort tidigare..
Men nu.. Nu när mina vänner försvinner åt alla håll, som maskrosfrön som blåses ur handen, är den tillbaks igen. Hoppar och skriker och drar i mig, precis som mina småsyskon brukade göra när de var små och försökte väcka mig på morgonen.. Och precis lika frustrerande är det.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Vad jag ska göra av mig själv.
Och än har jag ingalunda några ekonomiska möjligheter att bara ge mig iväg sådär... Även om jag önskar att jag kunde göra det, släppa allt och bara sticka.
Nej.. Det får vänta.
Jag får hitta ett sätt att stå ut med min eviga rastlöshet och tristess tills dess. Jag har nästan lyckats förr, inte sant?
Och nu har jag honom som håller mig kvar. Än så länge.

"When you are with me
I'm free, I'm careless, I believe
Above all the others, we'll fly.."