Ibland kan jag inte låta bli att undra om jag nånsin kommer hitta någon som håller måttet...
Om jag nånsin kommer känna sådär igen, så som jag gjorde för ett-två år sedan. Ja ni vet, fjärilar i hela kroppen, sömnlösa nätter, dagdrömmar, sms som man läser om och om igen och känner sig lika skitfånig varenda gång man kommer på sig själv med att le från öra till öra som ett fån.. Om jag nånsin kommer få fyllas av den där energin igen som är så underbart berusande att man varken vet ut eller in.
Det var längesen nu... Och jag saknar det.

Jag kan inte hjälpa det - jag vet att jag är hemskt orättvis - men jag kan inte sluta jämföra... Varenda kille jag träffat sedan mitt livs förhållande tog slut (mitt val, jo jag vet) har funkat ett tag, men det har liksom aldrig någonsin varit samma sak. Mina ögon är så mycket mer kritiska, mina känslor så mycket mer kontrollerade och jag... Jag är inte längre villig att ge upp allt för det där som man så vackert kallar för kärlek. Dom håller helt enkelt inte måttet. Han var så nära perfekt man kan komma utan att bli ointressant och tråkig...Hur ska jag nånsin kunna hitta någon sådan igen?
Och ja, kanske är jag för kritisk? Alldeles för självisk, orättvis, blind... rädd?
Eller kanske så är det helt enkelt så att den bittra sanningen är att jag begick mitt livs största misstag den gången för lite mer än ett år sedan. Kanske är den bittra sanningen så enkel att jag aldrig kommer få tillbaks det jag förlorade - vare sig det handlar om personen i fråga eller chansen att känna för någon som jag gjorde för honom. Kanske är det helt enkelt så att jag kommer få leva resten av mitt liv i ånger och i vetskapen om att jag är en förbannad idiot som lät mig själv ge upp. Kanske kommer jag få leva resten av mitt liv och undra - fanns det en möjlighet att laga det som var trasigt, men som jag var för blind för att se?

Jag är orättvis. Jag vet. Mot honom. Och jag är kär, jag är det... Det är bara det att... Varför får det mig inte att känna mig som förr? Varför känner jag mig inte oövervinnerlig och stark och fullkomligt lycklig? Varför undrar jag fortfarande?
Varför känner jag mig fortfarande ensam?

Det fanns en tid, tillsammans med en person och i ett förhållande där bladen vände av sig själva. Då, innan mitt helvete började, jag var konstant lycklig och stolt och glad över att få vara med någon. Denne någon. Då jag skulle gett absolut allt, allt för en jag var tillsammans med. Då broar var lätta att bygga, berg var busenkela att bestiga och jag var inte ens rädd för de djupaste, mörkaste vatten.
Det fanns en tid, en person som gav mig vingar. Likt dom där fjärilarna jag så gärna vill ha tillbaks.

Vem vet om jag någonsin får en chans igen, att känna så.
För dig kommer det nog alltid att finnas där. Undangömt i mitt hjärtas innersta vrår. För både du och jag vet att vi är för rädda. Åtminstone jag.
Du... Nej. Nu börjar jag bli orättvis igen.
Jag är glad för din skull. Det är jag verkligen. Du om någon förtjänar allt det som jag inte kunde ge dig.

Men jag kan inte låta bli att undra...