Jag finner inte riktigt ord.. Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig för att beskriva den panik som ligger och pyr inom mig just nu. Som en tickande bomb är det. Ligger där och väntar på sin chans att bryta loss.. Kryphål. En sekunds svaghet. Ett ögonblick då jag inte orkar hålla uppe garden som just nu bedövar allt jag känner, liksom håller undan en del av mitt medvetande från mig själv.

Sól.. Meningit. Hjärnhinneinflammation. Jag vet inte riktigt om jag förstått vidden av det helt. Det är hemskt svårt att inse att det är verkligt just nu. Folk håller uppe fasaden. Solen lyser fortfarande, vädret är perfekt, därute skrattas det och allting är precis som vanligt.. Åtminstone ser det så ut. Men Sól - hon som är solen själv överallt hon går - hon ligger inlagd på sjukhus. Med en kropp som vill ge upp. Bara sådär. Koma. Inte kontaktbar alls. Familj hitflugen ända från Argentina i ett nafs. Ena dagen frisk och kry, precis som man alltid ser henne. I nästa stund medvetslös. Nej.. inte bara lite medvetslös. Okontaktbar. Koma. Svarta tår. Borttagen njure. Kroppsfunktioner som undan för undan stängs av. Liksom ger ifrån sig en sista suck och bara.. bara ger upp. Bara ger upp. Som om vi vore ett avsnitt i House på tv4.

Och vi kan inte göra annat än vänta. Besök är inte tillåtna - hon är för känslig. Minsta lilla bakterie kan...

Och jag undrar fortfarande om hon nånsin insett hur mycket hon betyder för mig. Hur mycket hon har gjort för mig, ställt upp för mig och hjälpt mig under min tid här. Hur stor trygghet hon skänkt mig, hur hon byggt upp mitt självförtroende då saker och ting var som värst här... Att hon är en av de vänner jag värdesätter mest av alla här.

Sól... Alla mina tankar är hos dig nu.

Låt det vara som ett avsnitt i House. House tar sig igenom allt. Allt.

Och du Sól, du måste också göra det. Så är det bara. Så är det bara.