BORTA BRA MEN HEMMA BÄST brukar dom ju säga. Men nej.. Idag är jag inte alls benägen att hålla med. Har kommit hem nu från min lilla visit i Ransäter och faktum är att jag just nu bara känner mig allmänt nere och ensam. Jag tror inte ens jag var riktigt medveten om hur mycket jag verkligen saknat Ida och hur otroligt viktigt det är med någon man vet precis vart man har, någon man kan spendera timmar ihop med och bara ligga tvärs över en säng, stirra upp i taket, lyssna på musik och sen.. ingenting. Tystnad. Förståelse. Kärlek.

DET KÄNDES UNGEFÄR som att själv vara tillbaks till studentlivet. Så lätt var det nämligen för mig att komma in i allting, bli typ "en i gänget" och sitta där och känna sig som en del av någonting. Faktum är att det är just precis det jag saknar med gymnasiet - på den tiden var det aldrig långt till allt det där. Värme. Tröst. Skratt. Gemenskap. Vänner.
Numera måste jag färdas över halva Sverige, organisera och strukturera i kalendrar, halvt ruineras och spendera timmar på bussar och tåg för att ens kunna ge någon av mina närmaste vänner en kram och puss på kinden. För att få se det där speciella "Åhnej - jag-vet-precis-vad-du-tänker-nu-leendet" när vi sitter där tysta och snackar utan att öppna munnen.

ÄNTLIGEN HEMMA? Nej verkligen inte. Jag vill sätta mig på närmsta buss 839 till Karlstad, ta den där skitgula bussen ut till Ransäter och springa genom allén till Geijerskolan och gästhemmet som Ida bor på. Slita upp dörren, slänga mig om halsen på henne, mysa ihop mig i en hög tvärs över hennes båda sängar med en hög kuddar och filtar, spendera timmar med att fira jul med Sune & Co, skrika åt Elias att hålla käften när han sjunger i duschen mitt i natten, skratta åt gamla minnen, spela in spontana dokumentärfilmer, dricka te, kaffe och varm choklad i mängder och springa varannan minut på toabesök...

JAG VILL TILLBAKS TILL MIN BÖNA!