KÄNSLAN VAR OBESKRIVLIG när jag slog ihop boken jag hade i knät och tryckte näsan mot den iskalla, ovala fönstergluggen alldeles precis bakom högervingen. "Well Ladies and Gentlemen, we are about to land so please... bla bla.." ord som gick mig helt obemärkta förbi tills jag plötsligt hör något i öronvrån: "Welcome to Gothenburg"
I samma stund som ögonvrån uppfattade den enkla lilla välkomstfrasen klövs mitt ansikte i ett leende som gick från öra, genom ögon, till öra och som inte gick att utplåna på hela natten.

SOM OM JAG FÖRVANDLATS TILL FLYGPLANET flög jag med mina nya vingar genom Landvetter, svävade liksom över de blanka golvytorna utan att ens besväras av vikten från mina två alldeles för överfulla väskor på varje axel. Varje människa jag mötte på min väg (vilket nu inte var överdrivet många eftersom vi var de sista att landa på hela Landvetter) fick sig ett brett leende och jag till och med tog kort på caféskylten At Home.

PAPPA & BOB sprang först förbi mig utanför glasdörrarna och sedan slog vi rekord i att åka bil i dimman från Göteborg till Forsvik. Genast möttes jag av bekanta hus, bekanta träd, bekanta slusslyktstolpar - dom stod där och nickade i vinden som för att hälsa mig välkommen tillbaks efter 7 långa månader. Och jag log tillbaks, lovade att komma tillbaks senare i veckan för att berätta om mina äventyr och utbyta livserfarenheter.

SKALLEN INNIFRÅN VILLAN var som en garanti - jag var väntad - och jag kunde se mamma genom fönstret. Som vanligt mitt i ett av sina stora projekt; den här gången skulle min lillebrors rum målas om och förvandlas till gästrum nu när han flyttat till Japan, eller mitt rum tills jag får för mig att flytta tillbaks till Mariestad. Och jag visste genast, jag var välkommen och efterlängtad. Såpass efterlängtad att mamma, nu förvandlad till smurf, stod klockan 3 på morgonen och målade väggar i en färg som jag skulle tycka om, bara för att hinna tills jag kom hem avslöjade pappa.

TILL OCH MED DOM NYA FAMILJEMEDLEMMARNA tycktes vänta mig. Den nya stora, tjocka, gråa honkatten vars namn än en gång råkat bli maskulint, strök sig mot mina ben och spann och lade sedan beslag på min enorma resväska och såg upp på mig med stora, gröna ögon som undrade om jag hade presenter med mig till henne. Den gosedjursliknande, pimpinetta lilla pudeln Stella kom travandes och kastade sig i mina armar. Och så Moa - vår bortskämda och mycket karaktärsfasta lilla yorkie som ständigt får hjärtan att smälta - halkandes över trägolvet och löjligt lycklig över att höra min röst kollapsade hon i en liten hårig hög vid mina fötter och ville ha sitt ordinarie hälsningsmys. Samtliga vovvar sov på varsin sida om mig, höll mig sällskap i drömmar jag än en gång önskade fly.
Och det kändes; jag var tillbaks i Forsvik. Orten jag så starkt ogillat men som nu tycktes mig vara inte långt ifrån himmelriket med alla välbekanta dofter och med bordet uppdukat med allt jag saknat så mycket; knäckebröd, Lönneberga skinka, O'boy, kanelbullar...

Dom nya familjemedlemmarna

DET KÄNNS GOTT ATT VARA TILLBAKS. Nu stannar jag här ett par dagar, laddar upp mina batterier, börjar träna igen, får fint hår igen.... Skaffar nytt skinn på näsan innan den blir dags att åka tillbaks till Mariestad och ta itu med det förflutna. Blir nog fler än ett par dagar vid närmare eftertanke. Glömska och skydd i mammas hemlagade mat, pappas hårsalong och smådjurens värme och sällskap. Det här behöver jag.