Med ens blev allting så himla verkligt; London, Ida & Jag, äventyret! Jag tror inte ens jag är riktigt medveten om vad jag gett mig in på den här gången och jag vet inte om det kanske är just precis det som är mest lockande med hela idén.. Jag menar... Spanien var ett impulsivt och hemskt snabbt beslut och jag trodde verkligen jag var galen som bestämde mig sådär fyra dagar innan jag var tvungen att vara där - men jag hade ju allting garanterat! Jobbet, boendet, mat, pengar, datum för hemresa.. Allting var redan bestämt och serverat och jag behövde aldrig riktigt lägga ner någon energi på alla dom sakerna. Jag må ha slängt mig ut för ett stup - men jag visste ju att där någonstans fanns ju en livlina.

Den här gången är det annorlunda när jag ger mig av. Boendet är egentligen ingenting som är helt ordnat, jobb.. Kanske. Har vi tur, så ja, men det är ingenting säkert alls. Mat, pengar...? Allt det där beror ju på jobbet. Det enda jag garanterat har i London är vänner. Jag har Ida - det vill säga den här gången är jag inte själv när jag kastar mig ut för stupet. Jag har George - en av de närmaste vänner jag har. Jag har vänner från träningskursen som väntar på att få ses igen. Jag har vänner som jag skaffat mig under hela sommaren som entertainer i Palma Nova - folk jag vet kommer kasta sig över mig så fort dom får chansen. Jag är redan bjuden till alla möjliga ställen som jag inte ens kan namnen på - till och med till Dublin på söndagsmiddag hos en familj med fem giftasvuxna söner som de tycker jag kan få linda runt mina fingrar. Jag har folk där som väntar på att få köra gamla godingar i repris; vara ute hela nätterna och göra Londons gator osäkra..

Pirret kom när vi såg filmen Make it Happen, jag, lillebror, lillasyster och mamma. En av alla dom där miljontals filmerna om en tjej som drömmer stort och ger sig iväg till en främmande stad för att finna det hon sökt hela livet. Ja ni vet.. Massa trubbel och svårigheter i mitten av filmen - som för övrigt är sjukt förutsägbar men ändå himla inspirerande på nåt vänster - men sen så löser sig allt ändå tack vare ett par underbara vänner som finns där i vått och torrt.Jag brukar alltid kunna relatera så väldigt till alla dom där passionerade drömmarna som så himla gärna vill bli musiker, dansare, skådespelare, you-name-it... och jag tror väl att det är just precis därför som jag trots allt tycker så mycket om just precis dom filmerna, hur förutsägbara och fåniga dom än kan vara. Men dom handlar ju alla om mig...

Frågan är bara; får mitt äventyr ett lika lyckligt slut?