IKVÄLL ÄR TANKEN att jag ska träffa J. Från början var det tänkt att vi faktiskt skulle ses ordentligt. Umgås ni vet. Men för varje sekund som går så blir känslan i magen olustigare och olustigare och just nu vet jag inte ens varför jag fortfarande tänker göra det. För varje gång jag hört av honom dom senaste dagarna har torsdagen tyckts mig bli kortare och kortare - han begränsar vår tid tillsammans lite mer för varje gång - och det känns faktiskt inte som om han ens vill se mig. Så varför inte bara säga det?

JAG SKULLE NOG LJUGA om jag sa att det här känns bra. För det gör det inte. Och jag skulle ljuga om jag sa att det inte bekommer mig. För det gör det. Och inte så lite heller för den delen.

OM DET ÄR NÅGOT jag aldrig varit bra på så är det att bara radera människor ur mitt liv. Liksom bara klippa av sådär - oj, vips, nu var han/hon borta! Det funkar alltid jättebra i teorin men i praktiken är det nästan omöjligt. Likväl är det precis det jag tänker göra ikväll. Klippa av. Helt. Hej då och sen bara gå min väg. Just nu finns det ingen annan utväg för mig.

DEN HÄR GÅNGEN är det hejdå på riktigt.