Blir ni någonsin otroligt trötta på överanalytiska och pretentiösa människor?
Jag rår inte över det - och visst jag har väl säkert lite av det där i mig själv jag med - men jag står inte ut! Jag blir nästan mordisk av att bara tänka på hur mycket jag hatar det!
Inte ett ord kan du säga, inte ett steg kan du ta eller en tanke tänka utan att det ska övertolkas, förstoras, vridas, vändas, diskuteras.. Jag menar - CHILL OUT FÖR GUDS SKULL!
Ibland är en cigarr bara en cigarr. Ibland är en promenad för mig själv bara en promenad för mig själv och ibland är jag helt enkelt bara trött. Svårare än så är det inte. Det är inte hjärnkirurgi.

Men ibland, ja numera rätt ofta, så har det mesta sina bakomliggande orsaker som jag inte ens orkar bemöda mig med att ta upp längre för jag vet att du inte kommer vilja förstå det jag har att säga ändå. Jag pratar inte tillräckligt om saker och ting säger du. Jag säger att problemet snarare ligger i att när jag väl gör det, när jag öppnar upp och försöker förklara mitt tyck och tänk och känn för dig, ja då är det fel på det. Det är fel att tycka som jag gör, känna som jag gör och enligt dig helt idiotisk och egoistiskt. Men seriöst, vem är du att bedöma det?
Om jag prioriterar MITT liv framför dig.. Är inte det helt upp till mig? Är inte det en helt normal sak att göra, att se till att man själv mår bra? Inte med avsikt att såra eller förstöra för andra, för det är aldrig min avsikt, men med avsikt att i längden göra det som är bäst för mig själv.
Jag kan inte göra saker - livsavgörande saker - för bara din skull. Jag vill faktiskt inte. Och jag är ledsen att du inte kan förstå eller se saker ur min synvinkel, men inte heller det är faktiskt mitt fel.
Vi visste båda två att jag förr eller senare skulle ge mig av härifrån, så vad är problemet?
Ja jo.. Du påstår att du älskar mig. Problemet? Det räcker inte. Inte för mig. Och du är så seriöst pretentiös och överanalytisk att det faktiskt skrämmer iväg mig. En hel del.
Och presenter... Jag vet dom som skulle bli överlyckliga över presenter hela tiden, men tyvärr är inte jag en av dom. Och det har jag sagt. Jag tycker inte om att känna som om man försöker köpa mig - för det är så det känns. Jag får presenter när saker och ting inte är så bra mellan oss och för mig känns det fel, fel, fel, fel, FEL.
Tyvärr.
Om du lyssnade ordentligt och såg efter så skulle du se det utan svårigheter. Resten av världen gör det ju.

Och allt det här borde jag egentligen säga rent ut. Till dig. En gång för alla. Tydligt och klart och hårt.
Men alla vet att praktik och teori aldrig riktigt stämmer ihop.


Men jag vet vad jag borde göra. Och kommer göra.
Tid. Det är allt det handlar om. Tid.

I'm gonna leave. For Me.