Igår hände något otroligt!
Jag och Javi slöt fred! Ja, ni vet.. "förlåt", "let's be friends again", "Jag var dum", "Jag finns fortfarande precis just här om du nånsin skulle behöva mig"

Jag bara "WHAAAAAAAAAAAAAAT!?!?"
Trodde nog inte det någonsin skulle hända innan jag åkte hem men det visade sig att jag hade fel och det är jag glad över. Även om jag kanske aldrig mer kommer riktigt lita på killen så är det ändå skönt att kunna hälsa på honom igen, skämta, le och bara en sån enkel sak som att bli serverad av honom utan att känna som om han vill mörda mig. Haha, jag tror ärligt talat vi båda förstorade det mesta alldeles för mycket. Han sin sårade stolthet och jag min stolthet och övertygelse om att han hatade mig och att eftersom jag inte var den som betett mig som en idiot och snackat skit så var det inte upp till mig att ta första steget till försoning.
Visserligen så behövde jag inte det i slutändan ändå - tror jag har Jada att tacka. Den lilla sötungen sprang in i Javis skräpvagn när jag lekte med henne vilket resulterade i att våra blickar möttes när båda skulle plocka upp henne från marken och rätt som det var, utan att vi tänkte över vad vi gjorde, så log vi. Helt sådär som vi gjorde förr i tiden. Sen kände vi oss skitfåniga och var och en återgick till sitt som om inget hade hänt... Nästan.

Tror Jada är en liten heavensent ängel. Tycker vanligtvis inge vidare om barn, men jag är tokig i lillungen! Hon liksom lyser upp mina dagar här just nu - jag har inte ork till nånting just nu men jag älskar att leka med henne, får sån energikick av att veta att jag är den hon tyr sig till och som får henne att skratta tills hon knappt kan andas. Jag tycker om att få höra glada syskon och föräldrar och farföräldrar , ja till och med främlingar, som tycker jag har superbra hand med barn, med henne. Det känns likom bra. "She's never like this at home.."
Och eftersom alla unga killar ändå är upptagna nu när Sarah är tillbaks så är barnen och dom äldre generationerna automatiskt tilldelade mig och pojkarna. Stör mig som fan, men faktiskt...Jag föredrar det nästan ändå. Även om det inte är rätt.

Well well... Jag är slutkörd. Totalt utmattad på dom flesta vis. Men idag tänker jag i alla fall glädjas över mitt nya fredsavtal och njuta av Jadas förtjusta lilla skratt när vi leker kring poolen. Jag tänker glädjas av att få höra att jag är bra med barnen, över att Gamla Miss Palma Nova från i maj har kommit tillbaks med familj bara för att få träffa mig och maxi, glädjas över att kunna dricka massa espresso, glädjas över att jag slutar klockan två idag och sen kan gå hem och lägga mig framför ännu en film.

Nu ska jag ut och hitta en lekkamrat.