Anna är här.
Och för första gången ever blev jag inte ens särskilt glad åt saken - snarare tvärtom. Efter att ha pratat med henne och Sarah en dryg halvtimma gick jag raka vägen hem till mitt rum och grät mig till sömns.
Jag är totalt utmattad - och jag snackar inte fysiskt längre - jag är verkligen helt sjukt trött efter allt trams som varit och efter att aldrig få någon cred, alltid behöva bli trampad på och bara känna att hur mycket jag än försöker och vad jag än gör så räcker det inte.
Vi - JAG - håller inte måttet den här gången och det tar ärligt talat kål på mig.

Det är 42 jobbdagar kvar tills slutet. Hur mycket ska vi egentligen hinna förändra saker och ting här på två veckor?
Ja, för om 15 dagar åker båda Johan och Sarah och ensam blir jag kvar med Maxi. Vad förväntas vi göra?
"Vi var två i mitt team.."
Sure. I ett annat hotell, men annan manager, andra förutsättningar, annat format och förberedda från början. Vi började som ett 4-mannateam, blev 6, sen 5, sen 4.. och nu två.
Bortskämda? Kanske. Men jag vet faktiskt inte vart jag ska få min energi ifrån. Den finns inte längre. Inte när jag befinner mig på hotellet.

Tjena. Jag vill tillbaks till min säng och sova bort resten av dom 42 förbannade dagarna..!