Tålamodet tryter
Det började mullra för ett litet tag sen.. Men nu är det tamigfasiken inte långt till åskvädret bryter lös! Jag tror nog att vem som helst som känner mig ordentligt kan säga att mitt tålamod när det kommer till människor är relativt stort - det krävs rätt mycket för att få mig att tappa humöret - men nu har jag verkligen börjat få nog.
Jag vet inte hur jag ska kunna uttrycka i ord hur mycket jag avskyr paragrafryttare - när de dessutom är hycklande sådana som sätter regler som dom själva sen är dom första att bryta (fast det är ju förstås alltid legitimt när dom själva bryter mot reglerna, men inte om någon annan skulle råka göra det..) medan dom skäller ut andra som råkar göra "fel" efter noter. Nej, det köper jag inte.
Inte heller köper jag när man tror man kan behandla mig hursomhelst. Jag har min position av en orsak och det vet vi alla om. Jag har en erfarenhet som betyder en hel del i den här jobbvärlden och jag kanske inte var i det högst rankade hotellet med dom högsta poängen förra året - just precis därför är mina erfarenheter fånigt användbara.
Jag begär verkligen inte mycket av människor, men jag begär att dom ska behandla mig med samma respekt som dom själv vill bli behandlade. Jag begär att om dom ber mig komma med synpunkter och idéer, ja då ska dom också vara villiga att lyssna och tänka över det jag har att säga innan dom säger "Nej, vi gör det på mitt sätt." Jag begär att dom talar till mig på ett sätt som man talar till en jämlike - en människa med samma rätt och frihet att tycka och tänka som alla andra. Jag begär att sätter du en regel så ska du vara den förste att följa den om du vill att resten av de berörda ska följa den. Och jag begär att ska man ge kritik, ja då ska man också vara villig att ta kritik.
För mycket begärt? Nej, jag tycker faktiskt inte det.
Nåja... Jag har åtminstone internet på mitt rum så jag kan blogga av mig när det behövs. Som det ser ut precis just nu så kommer det nog bli en hel del avbloggande dom närmaste veckorna är jag rädd. Det kommer bli ett par långa dagar...Såvida någon snart börjar inse hur det funkar i den här världen.
Suck.
Jag vet inte hur jag ska kunna uttrycka i ord hur mycket jag avskyr paragrafryttare - när de dessutom är hycklande sådana som sätter regler som dom själva sen är dom första att bryta (fast det är ju förstås alltid legitimt när dom själva bryter mot reglerna, men inte om någon annan skulle råka göra det..) medan dom skäller ut andra som råkar göra "fel" efter noter. Nej, det köper jag inte.
Inte heller köper jag när man tror man kan behandla mig hursomhelst. Jag har min position av en orsak och det vet vi alla om. Jag har en erfarenhet som betyder en hel del i den här jobbvärlden och jag kanske inte var i det högst rankade hotellet med dom högsta poängen förra året - just precis därför är mina erfarenheter fånigt användbara.
Jag begär verkligen inte mycket av människor, men jag begär att dom ska behandla mig med samma respekt som dom själv vill bli behandlade. Jag begär att om dom ber mig komma med synpunkter och idéer, ja då ska dom också vara villiga att lyssna och tänka över det jag har att säga innan dom säger "Nej, vi gör det på mitt sätt." Jag begär att dom talar till mig på ett sätt som man talar till en jämlike - en människa med samma rätt och frihet att tycka och tänka som alla andra. Jag begär att sätter du en regel så ska du vara den förste att följa den om du vill att resten av de berörda ska följa den. Och jag begär att ska man ge kritik, ja då ska man också vara villig att ta kritik.
För mycket begärt? Nej, jag tycker faktiskt inte det.
Nåja... Jag har åtminstone internet på mitt rum så jag kan blogga av mig när det behövs. Som det ser ut precis just nu så kommer det nog bli en hel del avbloggande dom närmaste veckorna är jag rädd. Det kommer bli ett par långa dagar...Såvida någon snart börjar inse hur det funkar i den här världen.
Suck.
Kommentarer
Trackback
