Ja ni som tittar in här med jämna mellanrum har nog märkt att jag inte skriver särskilt aktivt längre. Man kan väl säga jag hittat roligare ställen att skriva på och just nu vet jag inte riktigt om jag ska behålla den här bloggen eller inte. Känner mig inte särskilt inspirerad att skriva här om min (o)intressanta vardag these days. Men vi får se.. Inspirationen kanske återvänder när jag väl fått rätsida på det här med flytt och grejer.

Tills dess, ta hand om er!

Gårdagen kan sammanfattas med ett ord:

GRYM!


Det är märkligt hur mycket det kan göra att hänga med sköna människor,

dansa hela natten, kramas och pussas och skratta i massor.

Ikväll blir det en återställare.

Wehey!

Finally framme i huvudstaden efter vad som kändes som en evighetsresa. Har sovit hela vägen men är ändå så trött att ögonen knappt kan hållas öppna utan klädnypor. Nu blir det till att vila lite och ladda inför kvällen med min SuperChani. Vi ska ut på äventyr ikväll, hon och jag och vinet och musiken och folk i massor. (Jag är överlycklig, för jag har sett mer än fem människor idag! Det är grejer det för en liten lantis som jag!)



Ikväll blir det clubbing och svängande i Köttfärsen. (Elle var det Fasching kanske? Jag svääär det lät som 'färsen'.) Kanske ses vi där. Kanske inte. I don't really give a damn. Men kul ska det bli!

Behöver lite andrum. Behöver något annat än vintertystnad och ingenting-dagar. Behöver liv i luckan, galet umgänge,  tjejsnack och högljudda gapskratt. Behöver stadsljus, buller och rökiga perronger.

Jag behöver komma bort från mitt huvud. Lämna det hemma medan jag och mitt eldhjärta drar på äventyr.







Tur för mig att min alldeles egna superkusin alltid ställer upp på galenskaper.

♥

MEN DUMMA DUMMA DUMMA POST!

Snälla söta lilla rara brev.. Kom fram nu då!
Jag tycker inte om att vänta.
En dag är okej. Två, kanske tre är uthärdligt.
En vecka och mer är rent oacceptabelt.

Skynda! Pretty please?

Det är svårt att förklara, svårt att finna ord

när dina blå ser rakt in i min regnbågssjäl

talar utan att tala

berör utan att vidröra

Det är svårt att minnas hur man andas, svårt att finna luft

när dina pärlrader smälter mitt eldhjärta
fängslar utan att fängsla
befriar utan att släppa taget


Och det är svårt att inte skratta, svårt att inte hoppas
för ljudet av din mjuka raspröst är musik i mina vinteröron
versaler utan skrik
värmer utan att bränna

Och jag undrar
kan ett eldhjärta, så obetydligt som mitt
(inte särskilt stort, bara två små knytnävar
inte särskilt modigt, bara när det måste )

rymma så mycket kärlek

och ändå inte brista?

Sometimes we put up walls. Build fences.

Not to keep people out

But to see who cares enough to knock them down.


And you did.

Every single time.

You did.

Jag vet inte om jag någonsin hört något vackrare.

Och jag kan inte andas. Jag vet inte hur man gör längre.

Hur kan någonting vara så otroligt vackert att det får själen att värka?

Och hur mycket tonerna än får mig att gråta,

så kan jag inte sluta lyssna.

Jag satt här och läste igenom gamla blogginlägg jag skrivit.. Kom över ett jag skrev i London, när jag mådde som sämst över allting som hände mellan mig och X. På den tiden mitt hjärta knappt existerade längre; det var en grå skugga av vad den en gång varit. Brukade jämföra den med Sibirien.

Jag minns jag kallade honom för ful. Jag var så arg. Så sårad.


Mitt inre så sönderklöst att jag kallade den vackraste jag vet för ful.

"Vad sjutton ska jag med honom till?"

Men jag vet. Han är färgen, ljuset och musiken... Han är allt.
Och han är så vacker att jag gråter baklänges.

Idag är en av dom där dagarna.. Det känns tungt. Det känns alltid tungt att andas när min dos av honom är alldeles för liten. Och mitt hjärta blöder. (Och jag skäms över att erkänna det; men svartsjukan gnager. Får mig att vilja gråta i ren frustration över att jag ens är svartsjuk på någon jag egentligen inte har någon rätt att vara svartsjuk på. Och jag hatar det.)


Och tiden går så sakta. Den sniglar sig fram, hånskrattar mig rakt i ansiktet. Där får du din dumme fan, säger den till mig. För att du suger på tajming. Jag vet. Mitt hjärta har alltid varit hopplös i den frågan.


Men vad ska man göra när han är som en regnbåge runt mitt hjärta?

Mamma vill ha med mig ut på promenad i snön.
"Är du tokig? Ser jag ut som en isbjörn eller?"

I'm not made for winter. Winter's not made for me.
Låt mig få gömma mig under dom tusen täckena tills det blir vår.

Tacksåmyckethej.

I carry your heart with me (I carry it in my heart)

I am never without you (anywhere I go, you go, my dear;

and whatever is done by only me is your doing, my darling)
I fear
no fate (for you are my fate, my sweet) I want
no world (for beautiful you are my world, my true)
and it is, you are, whatever a moon has always meant
and whatever a sun will always sing is you



Here is the deepest secret nobody knows
(here is the root of the root and the bud of the bud
and the sky of the sky of a tree called life; which grows
higher than the soul can hope or a mind can hide)
and this is the wonder that's keeping the stars apart


I carry your heart (I carry it in my heart).




('I Carry your heart with me', E.E Cummings)

För jag står fortfarande här. Och jag har bytt ut låsen, men dom är lämnade olåsta.

Dörren står på vid gavel. Väntar. Längtar. Fryser.
Men den står öppen.
Även om det blir minusgrader. Även om det stormar utanför och jag befinner mig i totalt korsdrag.
Även om jag egentligen inte är tillräckligt varmt klädd.
Jag vänder inte nu.
Dörren står öppen. Och när du äntligen kommer då står jag här, med hjärtat på vid gavel.












sigo contando segundos pa volver a verte, vivo por la esperanza loca de tenerte

Och så hände det. Det som vi båda gått och försökt förhindra med all kraft vi gemensamt kan uppbåda. En ogenomtänkt tanke, ett plötslig idé som förvandlade oss båda till ivriga små barn och skänkte vingar till mitt hjärta.. En ogenomtänkt tanke som när den tänktes igenom, en sekund för sent, obarmhärtigt, iskallt trasade sönder de ömtåliga vingarna och slog hjärtat till marken. Fick huvudet att vakna och med sitt rytande skrämma bort Lilla Hoppet.

Lilla Hoppet är tillbaks nu. Huvudet börjar dra sig tillbaks, sakta, sakta.. Vingarna..? Vingarna hamnar på verkstaden. För jag ger inte upp nu. Jag ger inte upp.

Jag har på senare tid blivit ett fett fan av Skype. Kanske inte så konstigt med tanke på att dom flesta vänner jag har inte ens bor i närheten av mig längre. Kanske inte konstigt när den närmaste vännen jag har (även kallad Mr X - yes we're back in the game. Igen. Suckar ni lika mycket som mitt huvud gör vid blotta tanken? Hahaha.. Det skiter jag iiiii! Mitt hjärta sjunger nämligen hela dagarna långa..!) bor i ett annat land.

Skype is my livlina liksom.

Så idag ska jag tacka mannen/gumman/tomten/who-ever-it-is-som-bestämmer för denna gåva till jordens befolkning - Skype!