Saturday - Vad gör jag?
Det är lördag och jag börjar inte jobba förrän nio. Jag har absolut ingen aning om vad jag ska hitta på med mitt liv idag. Jag har ju alternativet att sitta hemma och uggla hela dagen, men sen är frågan hur kul det nu är. Och dessutom så känner man sig alltid så dålig och gud-vad-jag-bara-kastar-bort-dagen. Det är inte kul alls.
Men alternativ nummer 2) att ta sig i kragen, gå ut och göra något vettigt, det är inte heller mycket att hurra över. Jag har inga pengar att spendera, vilket betyder att dom flesta vettiga sakerna jag kan komma på redan blivit kasserade innan jag hunnit komma över tröskeln. Mina vänner jobbar, dom som jag känner jag skulle ha lust att vara med idag. Om jag ens har nån lust att vara social överhuvudtaget, det än nämligen väldigt tveksamt det där. Jag är inte så social just nu.
Så... alternativ 1) uggla hemma och vara ovettig och lat, ser genast mycket mer intressant ut.
Och jag ser faktiskt inte fram emot kvällens Kuch-Kuch-Party.
Men alternativ nummer 2) att ta sig i kragen, gå ut och göra något vettigt, det är inte heller mycket att hurra över. Jag har inga pengar att spendera, vilket betyder att dom flesta vettiga sakerna jag kan komma på redan blivit kasserade innan jag hunnit komma över tröskeln. Mina vänner jobbar, dom som jag känner jag skulle ha lust att vara med idag. Om jag ens har nån lust att vara social överhuvudtaget, det än nämligen väldigt tveksamt det där. Jag är inte så social just nu.
Så... alternativ 1) uggla hemma och vara ovettig och lat, ser genast mycket mer intressant ut.
Och jag ser faktiskt inte fram emot kvällens Kuch-Kuch-Party.
Panik i Dejting-världen!
Jag blir komplett och totalt supertokig! Det här med att skaffa sig potentiella dejter är verkligen inte så förbannat smart alla gånger! Speciellt inte när folk som man inte har för avsikt att dejta - och som man faktiskt sagt det rent ut till - ändå är helt övertygade om att här ska det dejtas hejvilt. Varför kan en kaffe på stan inte bara vara just en sketen liten kaffe på stan och ingenting mer?
Vi hade Scott - tha puppy i början. Han som sms:ade och sms:ade och blev supersårad om jag inte sms:ade svar tillbaks inom en minut efter det att jag får från honom. Han var trevlig, men shit han blev ju helt nerkärad i mig bara genom sms:en verkade det som och jag - well jag freakade totalt. Efter att ha varit ute en gång (då jag tog med mig Ida som förkläde och vi hamnade på Zoo Bar på Leicester Square) och han knappt pratat med mig på hela kvällen utan faktiskt vart ganska grinig och lät hans vänner underhålla mig istället, ja då vart det över. Jag slutade helt enkelt skriva sms tillbaks samma dag som jag fått dom och han förstod rätt snart att Nej, den där tjejen är nog inte intresserad ändå.
Den här gången heter snubben Bali och han fattar inte ett jota. Vi har inte ens vart ute på en dejt, eller bestämt en, eller ens pratat om en. Han frågade om jag hade lust att ta en kaffe på stan nångång, jag svarade att visst, men jag är inte intresserad av något mer än vänskap. Jag trodde han fattade det, men det verkar liksom inte så för han ringer mig minst 7 gånger om dagen .(ja, jag medger det var ett enormt misstag att svara dom där första två gångerna han ringde. Men jag låg hemma och var sjuk och ynklig och det var rätt skönt att ha någon att prata med.)
Det spelar liksom ingen roll om jag svarar eller inte, han fortsätter helt enkelt att göra det ändå. Som om det ger honom en kick att bara slå mitt nummer.
Han planerar dejter med mig hejvilt som han facebook:ar mig om och fortsätter outtröttligt, trots att jag tackar nej gång, på gång, på gång. Jag menar, tröttnar han någonsin på att få ett Nej?
Det värsta av allt är att Bali vet precis vart jag jobbar och kommer in där titt som tätt för att "Se mig le". Han verkar inte ha fattat att det goda humöret liksom helt upphör när jag tittar upp och ser honom stå där och titta på mig. Jag jobbar! Förstår han inte?
Vad gör man när dom inte vill fatta att ett nej är ett NEJ? Måste jag börja vara helt otrevlig? Jag menar, jag är ju redan mindre trevlig än vad jag är normalt mot folk. Jag hör aldrig av mig och jag svarar ytterst sällan (eller aldrig) på nånting överhuvudtaget. Jag påminner honom dagligen om att jag inte är intresserad av honom.
Min fråga till er dejtare därute: hur sjutton fixar ni det utan att bli galna?!
Vi hade Scott - tha puppy i början. Han som sms:ade och sms:ade och blev supersårad om jag inte sms:ade svar tillbaks inom en minut efter det att jag får från honom. Han var trevlig, men shit han blev ju helt nerkärad i mig bara genom sms:en verkade det som och jag - well jag freakade totalt. Efter att ha varit ute en gång (då jag tog med mig Ida som förkläde och vi hamnade på Zoo Bar på Leicester Square) och han knappt pratat med mig på hela kvällen utan faktiskt vart ganska grinig och lät hans vänner underhålla mig istället, ja då vart det över. Jag slutade helt enkelt skriva sms tillbaks samma dag som jag fått dom och han förstod rätt snart att Nej, den där tjejen är nog inte intresserad ändå.
Den här gången heter snubben Bali och han fattar inte ett jota. Vi har inte ens vart ute på en dejt, eller bestämt en, eller ens pratat om en. Han frågade om jag hade lust att ta en kaffe på stan nångång, jag svarade att visst, men jag är inte intresserad av något mer än vänskap. Jag trodde han fattade det, men det verkar liksom inte så för han ringer mig minst 7 gånger om dagen .(ja, jag medger det var ett enormt misstag att svara dom där första två gångerna han ringde. Men jag låg hemma och var sjuk och ynklig och det var rätt skönt att ha någon att prata med.)
Det spelar liksom ingen roll om jag svarar eller inte, han fortsätter helt enkelt att göra det ändå. Som om det ger honom en kick att bara slå mitt nummer.
Han planerar dejter med mig hejvilt som han facebook:ar mig om och fortsätter outtröttligt, trots att jag tackar nej gång, på gång, på gång. Jag menar, tröttnar han någonsin på att få ett Nej?
Det värsta av allt är att Bali vet precis vart jag jobbar och kommer in där titt som tätt för att "Se mig le". Han verkar inte ha fattat att det goda humöret liksom helt upphör när jag tittar upp och ser honom stå där och titta på mig. Jag jobbar! Förstår han inte?
Vad gör man när dom inte vill fatta att ett nej är ett NEJ? Måste jag börja vara helt otrevlig? Jag menar, jag är ju redan mindre trevlig än vad jag är normalt mot folk. Jag hör aldrig av mig och jag svarar ytterst sällan (eller aldrig) på nånting överhuvudtaget. Jag påminner honom dagligen om att jag inte är intresserad av honom.
Min fråga till er dejtare därute: hur sjutton fixar ni det utan att bli galna?!
Värm mig!
ISTID! I mitt rum! Jag vet inte vad det är för fel på dom här knäppa engelska elementen, men dom verkar sätta på och stänga av sig lite som dom vill - and I'm so not cool with that!
Jag fixar inte när saker och ting inte fattar att dom ska göra som jag vill! Element, hår, fötter... jämt ska det bråkas och tjafsas med mig. Kan dom inte bara vara lydiga och göra som dom blir tillsagda? Skulle vara ett så himla mycket roligare förhållande oss emellan på så vis.
Uppraggad på Sainsbury's.
Ibland kan jag inte låta bli att förundras över alla de telefonnummer och potentiella dejter jag samlat på mig sedan jag kom hit till London. Inte för att jag egentligen är så himla intresserad - och oftast säger jag det också - men snubbar här verkar älska en utmaning. Ja, för jag antar att det är precis det jag kommer bli om vi nu nånsin kommer iväg på dom där dejterna; då måste dom ju nämligen försöka övertyga mig om att jag är intresserad av dom, vilket jag ju som sagt inte är. Men det är bra. Låt dom jobba lite. Det kan dom gott få ta, hela det där manssläktet, för all huvudbry dom ger mig. Eller som han gett mig. Kollektiv bestraffning säger ni - rättvisa säger jag.
Stod och köade inne på Sainsbury's här i Mornington Crescent, med mina två nudelpaket i handen och MP3:n på högsta volym som gick utan att spränga trumhinnorna helt. Paramore hade tagit över min hjärna, min värld och jag befann mig mitt inne i min egen musikvideo, på Sainsbury's, där jag var huvudrollsinnehavaren i alla låtar om skit-förhållanden, mirakel och regn när jag plötsligt blinkar till, förvånad av att någonting jag inte alls sett i manus utspelade sig mitt framför ögonen på mig; en total främling tilltalade mig med ett leende på läpparna.
Hans läppar rörde sig ljudlöst till tonerna av CrushCrushCrush och jag undrade ett tag om han inte kunde texten; läpparna rörde sig ju helt fel. Ungefär som när man ser på dubbad film.
Men så förstod jag! Snubben pratar ju med mig och han har ingen aning om att jag är väldigt väldigt upptagen med min musikvideo.
Kö-snubben: Nyttig middag det där..
Jag (tänker): Skit i det du (men säger:) Mhm... after-work-food-you-know.
Kö-snubben: Det var värst vad dom pratar där bakom dig.. och dom har bara en tant i kassan.
Jag (efter att ha kastat en blick på ovan nämnda personer): Ehm... Hmm... Oh! Your turn!
Jag återvände lättad till min musikvideo efter att ha lämnat den-lilla-tjocka-indier-tanten-på-Sainsbury's-kassan ett par pence och travade på taktiskt korrekt vis hemåt. Jag var tillbaks i min musikvideo och nu sjöng vi om det där machocistiska undret som många av oss går igenom; ni vet det här med att man inte tar sig ur relationer som för det mesta bara skadar en på ett eller annat vist. Dom där bitterljuva förhållandena som man inte riktigt kan eller vill släppa. Mest för att man är rent dum i huvudet. (Personligen är jag en sann virtuos när det gäller den saken.)
Mitt ur ingenstans kom något plötsligt - snabbt som ögat vad någotet framme vid mig och knackade mig på axeln. Jag rycktes brutalt och obarmhärtigt tillbaks till gatan i Mornington Crescent och det riktiga livet och blev faktiskt rätt irriterad. Hur hade någon mage att avbryta något så viktigt som skapandet av en musikvideo?!
Och där var han igen. Kö-snubben från Sainsbury's.
Kö-snubben: I'm so, so sorry...
Jag (tänker): Ja, det borde du vara du din... (Men säger:) Ehm..? Hey you.
Kö-snubben: Asså... det här kanske låter jättefräckt och dumt men... Jag-tycker-du-är-jättevacker-och-kunde-inte-hjälpa-det-kan-jag-få-ditt-nummer-och-kanske-ta-med-dig-ut-nångång?
Jag: Ehm...
Kö-snubben: Oj! Eller... Du-måste-inte-du-kanske-har-pojkvän-och-allting-men-jag-tänkte-jag-måste-våga-chansa-för-du...
Jag (kan inte hålla inne med skrattet): Jag har verkligen inte pojkvän!
Han (ser lite förvirrad ut): Inte? Okey?
Jag (skrattar igen, han tror nog jag är smått sinnessjuk nu): Verkligen inte! Visst, här.. mitt nummer.
Han: Får jag det!?
Jag: Visst.. Varför inte?
Han (ser ut som hund som fått köttben): Tack! Nämen då.. då-ringer-jag-nångång-snart-då!
Jag: Visst... Vad heter du?
Han: Ehm.. just-det-ja-John.
Jag: Hej Just-det-ja-John. Jag heter Nicole.
Sen sprang han nästan hela vägen hem. Roligt nog upptäckte jag (och nej, jag skuggade honom faktiskt inte alls!) att vi bor i princip grannar. Eller åtminstone på samma gata, fast olika sidor av den.
Och för er som undrar; blir det en dejt? Tja, vad ska jag säga? Jag tror inte det. Men man kan ju aldrig veta. Kö-snubben är ju inte direkt min stil, som man säger, men sen är ju också frågan vad som menas med det. Jag har ingen stil ju. Dom säger jag alltid går efter dom fula och charmiga. Kanske stämmer det också. Även om jag gärna tror annorlunda.
Men i det här fallet... I det här fallet får det nog räcka med att känna mig sådär lagom road vid tanken på att jag blev uppraggad i kön på Sainsbury's.
(Edit: Fast tidigare nämnd dejt (Paul) blir nog av. Åtminstone så hoppas vi på det, för han var roligare att bli övertalad av än resterande kandidater. )
Stod och köade inne på Sainsbury's här i Mornington Crescent, med mina två nudelpaket i handen och MP3:n på högsta volym som gick utan att spränga trumhinnorna helt. Paramore hade tagit över min hjärna, min värld och jag befann mig mitt inne i min egen musikvideo, på Sainsbury's, där jag var huvudrollsinnehavaren i alla låtar om skit-förhållanden, mirakel och regn när jag plötsligt blinkar till, förvånad av att någonting jag inte alls sett i manus utspelade sig mitt framför ögonen på mig; en total främling tilltalade mig med ett leende på läpparna.
Hans läppar rörde sig ljudlöst till tonerna av CrushCrushCrush och jag undrade ett tag om han inte kunde texten; läpparna rörde sig ju helt fel. Ungefär som när man ser på dubbad film.
Men så förstod jag! Snubben pratar ju med mig och han har ingen aning om att jag är väldigt väldigt upptagen med min musikvideo.
Kö-snubben: Nyttig middag det där..
Jag (tänker): Skit i det du (men säger:) Mhm... after-work-food-you-know.
Kö-snubben: Det var värst vad dom pratar där bakom dig.. och dom har bara en tant i kassan.
Jag (efter att ha kastat en blick på ovan nämnda personer): Ehm... Hmm... Oh! Your turn!
Jag återvände lättad till min musikvideo efter att ha lämnat den-lilla-tjocka-indier-tanten-på-Sainsbury's-kassan ett par pence och travade på taktiskt korrekt vis hemåt. Jag var tillbaks i min musikvideo och nu sjöng vi om det där machocistiska undret som många av oss går igenom; ni vet det här med att man inte tar sig ur relationer som för det mesta bara skadar en på ett eller annat vist. Dom där bitterljuva förhållandena som man inte riktigt kan eller vill släppa. Mest för att man är rent dum i huvudet. (Personligen är jag en sann virtuos när det gäller den saken.)
Mitt ur ingenstans kom något plötsligt - snabbt som ögat vad någotet framme vid mig och knackade mig på axeln. Jag rycktes brutalt och obarmhärtigt tillbaks till gatan i Mornington Crescent och det riktiga livet och blev faktiskt rätt irriterad. Hur hade någon mage att avbryta något så viktigt som skapandet av en musikvideo?!
Och där var han igen. Kö-snubben från Sainsbury's.
Kö-snubben: I'm so, so sorry...
Jag (tänker): Ja, det borde du vara du din... (Men säger:) Ehm..? Hey you.
Kö-snubben: Asså... det här kanske låter jättefräckt och dumt men... Jag-tycker-du-är-jättevacker-och-kunde-inte-hjälpa-det-kan-jag-få-ditt-nummer-och-kanske-ta-med-dig-ut-nångång?
Jag: Ehm...
Kö-snubben: Oj! Eller... Du-måste-inte-du-kanske-har-pojkvän-och-allting-men-jag-tänkte-jag-måste-våga-chansa-för-du...
Jag (kan inte hålla inne med skrattet): Jag har verkligen inte pojkvän!
Han (ser lite förvirrad ut): Inte? Okey?
Jag (skrattar igen, han tror nog jag är smått sinnessjuk nu): Verkligen inte! Visst, här.. mitt nummer.
Han: Får jag det!?
Jag: Visst.. Varför inte?
Han (ser ut som hund som fått köttben): Tack! Nämen då.. då-ringer-jag-nångång-snart-då!
Jag: Visst... Vad heter du?
Han: Ehm.. just-det-ja-John.
Jag: Hej Just-det-ja-John. Jag heter Nicole.
Sen sprang han nästan hela vägen hem. Roligt nog upptäckte jag (och nej, jag skuggade honom faktiskt inte alls!) att vi bor i princip grannar. Eller åtminstone på samma gata, fast olika sidor av den.
Och för er som undrar; blir det en dejt? Tja, vad ska jag säga? Jag tror inte det. Men man kan ju aldrig veta. Kö-snubben är ju inte direkt min stil, som man säger, men sen är ju också frågan vad som menas med det. Jag har ingen stil ju. Dom säger jag alltid går efter dom fula och charmiga. Kanske stämmer det också. Även om jag gärna tror annorlunda.
Men i det här fallet... I det här fallet får det nog räcka med att känna mig sådär lagom road vid tanken på att jag blev uppraggad i kön på Sainsbury's.
(Edit: Fast tidigare nämnd dejt (Paul) blir nog av. Åtminstone så hoppas vi på det, för han var roligare att bli övertalad av än resterande kandidater. )
Torsdag.
Dagen har kants sa otroligt lang. Jag tror visserligen det beror mer pa min brist pa energi den har veckan, men faktum kvarstar; den har dagen ar oandlig. Just nu sitter jag aterigen pa biblioteket pa Shoe Lane ovanfor restaurangen/baren dar jag jobbar och jag forsoker utnyttja min rast med att skriva av mig lite. Men det gar inte nat vidare; verkar som om jag inte bara forlorat min energi utan aven min inspiration med allt vad det innebar. Jag orkar liksom inte ens bry mig om nar saker gar fel pa jobbet lange och gasterna blir griniga. Det ar visserligen en bra sak tror jag, for tar jag inte at mig sa blir jag otroligt mycket battre pa att losa eventuella problem och/eller medla mellan gaster och kollegor.
Jag vet inte ens varfor jag skriver just nu. Jag har liksom ingenting att saga egentligen. Men det ar nagot trosterikt med att hora tangenternas ilska smattrande.
Honing.
Det är som honing för halsen, det där med vännerna och familjen. Det lindrar värken, åtminstone ett tag. Liksom insidan känns lite lenare och varmare en stund. Problemet med andra människors vänlighet är bara att när jag befinner mig i det mentala tillstånd som jag just nu gör (nej, jag är inte psykiskt störd okej?) så översköljs jag av någon skitmärklig känsla som gång på gång får mig att börja storgråta igen. Det finns nog få saker som kan få mig att gråta just nu - men en vänlig handling, ett vänligt ord, en vänlig vidröring... Och jag förlorar genast kampen mot tårarna.
Jag tror det kallas kärlek.
Jag tror det kallas kärlek.
Dejt uppskjuten på grund av sjukdom.
"Sjuka är vi allihopa, allihopa, allihopa..." Nej ni måste fattat fel, det är inte morsgrisar förstår ni. Det var nån som missuppfattade det hela.
Nu sitter/ligger jag här, fortfarande i Idas säng, fortfarande med en alldeles för seg hjärna och fortfarande med pappersnäsdukarna som bästa vän. Jag slits mellan en stark , brinnande önskan att bara få sitta här i min ensamhet och tycka synd om mig själv, och att inte alls vara särskilt själv utan ha någon varm människa att krypa tätt intill som kan värma mig medan vi ser på nån mysig film ihop. Problemet ligger i att jag inte riktigt får något utav det just ikväll.
Paul har vart sjuk han med. Dejten är med andra ord uppskjuten och det suger, för nu i helgen ska han till Manchester eftersom han är ett såntdär fotbollsfan, nästa vecka jobbar vi om varandra helt och hållet och på så vis kan vi inte ses förrän nästa helg. Det är långt till nästa helg. Massor av timmar. Och tänk bara så många sekunder!
Det känns i alla fall lite tröstande att jag helt plötsligt fick ett mail från honom på Facebook där han sa att han tyckte synd om mig och att han gärna ser på film med mig nästa helg om det är till någon tröst. Och det var det ju. Litegrann.
Så ja, nu sitter jag här som sagt. Har laddat ner lite ny tycka-synd-om-mig-själv-musik som jag lyssnar på och förundras just nu bland annat över att min älskade Edward/ Rob Pattinson (för er som inte visste, min pojkvän) faktiskt kan sjunga också. Det tog mig ett tag att inse (jag är ju inte alltid den skarpaste hjärnan tyvärr) att det ju faktiskt är han som sjunger flera av soundtracken i Twilight och just precis dom jag blivit alldeles gränslöst förälskad i också.
Meant to be or what?!
Och jag måste, måste, måste bara...! Såg nyss ett klipp ur Ellen Degeneres Show där min pojkvän var med. Han må vara snyggast som vampyr, men fasiken jag tror jag är förälskad på riktigt! Han är så sjukt charmig och verkar ju dessutom helt normal! Gimme!!!
Se bara - är han inte underbar så säg!
Nu sitter/ligger jag här, fortfarande i Idas säng, fortfarande med en alldeles för seg hjärna och fortfarande med pappersnäsdukarna som bästa vän. Jag slits mellan en stark , brinnande önskan att bara få sitta här i min ensamhet och tycka synd om mig själv, och att inte alls vara särskilt själv utan ha någon varm människa att krypa tätt intill som kan värma mig medan vi ser på nån mysig film ihop. Problemet ligger i att jag inte riktigt får något utav det just ikväll.
Paul har vart sjuk han med. Dejten är med andra ord uppskjuten och det suger, för nu i helgen ska han till Manchester eftersom han är ett såntdär fotbollsfan, nästa vecka jobbar vi om varandra helt och hållet och på så vis kan vi inte ses förrän nästa helg. Det är långt till nästa helg. Massor av timmar. Och tänk bara så många sekunder!
Det känns i alla fall lite tröstande att jag helt plötsligt fick ett mail från honom på Facebook där han sa att han tyckte synd om mig och att han gärna ser på film med mig nästa helg om det är till någon tröst. Och det var det ju. Litegrann.
Så ja, nu sitter jag här som sagt. Har laddat ner lite ny tycka-synd-om-mig-själv-musik som jag lyssnar på och förundras just nu bland annat över att min älskade Edward/ Rob Pattinson (för er som inte visste, min pojkvän) faktiskt kan sjunga också. Det tog mig ett tag att inse (jag är ju inte alltid den skarpaste hjärnan tyvärr) att det ju faktiskt är han som sjunger flera av soundtracken i Twilight och just precis dom jag blivit alldeles gränslöst förälskad i också.
Meant to be or what?!
Och jag måste, måste, måste bara...! Såg nyss ett klipp ur Ellen Degeneres Show där min pojkvän var med. Han må vara snyggast som vampyr, men fasiken jag tror jag är förälskad på riktigt! Han är så sjukt charmig och verkar ju dessutom helt normal! Gimme!!!
Se bara - är han inte underbar så säg!
Sovklockan talar.
Attans, jag som hade tänkt vara seriös och blogga ordentligt för en gångs skull. Nu sitter jag här i Idas säng och ögonlocken vill inte längre lyda. Krävande och lång dag på jobbet och jag har fått en släng av feber sådär helt utan förvarning. Visst blir man glad?
Jag återkommer lite senare. Skalman i mig vill sova nu.
Biblioteks-grat.
Jag sitter och lipar pa biblioteket. Jag vet inte om det handlar om sjalva orden jag nyss laste, inneborden i dom eller sjalva faktumet att min pappa for forsta gangen anvande internet (och facebook) for att skriva dom till mig. Det var nagot rorande med hela grejen och helt plotsligt upptackte jag hur stora krokodiltarar rullade ner for kinderna pa mig och blotte ner hela tangentbordet.
Jag tror att jag vet vad jag vill nu. Det ar som han sager. Magen sager till. Den sager alltid till mig pa ett eller annat satt nar jag borde gora saker; ata, sluta stressa, trana... Vaga hoppa. Det ar inte fornuft - och kanske har jag forbrukat alldeles for mycket av just den varan pa sistone vad galler manga, manga saker - utan kansla. Jag tror jag maste folja den om jag inte ska sitta dar och vara bitter senare..
Egentligen... Vad forlorar jag? Oavsett vilket sa kommer det som ar absolut allra viktigast i mitt liv inte ga forlorat. Min familj. Mina vanner. Dom finns ju dar och ju oftare jag hamnar i trubbel och trassel och trams, desto djupare och storre blir insikten om att dom stodjer och alskar mig oavsett vilket. Sa varfor ar jag egentligen radd?
Innerst inne sa vet jag. Jag vet precis vad det ar som skrammer mig. Men vad ar poangen? Jag kan ju inte forlora nagot som jag anda aldrig riktigt haft. For det ar ju sa det ar. Det jag ar allra mest radd att ga miste om genom att ge mig av igen, det ar det jag aldrig egentligen haft och kanske aldrig ens kommer att fa.
Jag tror precis att Magen sa ifran.
Jag tror att jag vet vad jag vill nu. Det ar som han sager. Magen sager till. Den sager alltid till mig pa ett eller annat satt nar jag borde gora saker; ata, sluta stressa, trana... Vaga hoppa. Det ar inte fornuft - och kanske har jag forbrukat alldeles for mycket av just den varan pa sistone vad galler manga, manga saker - utan kansla. Jag tror jag maste folja den om jag inte ska sitta dar och vara bitter senare..
Egentligen... Vad forlorar jag? Oavsett vilket sa kommer det som ar absolut allra viktigast i mitt liv inte ga forlorat. Min familj. Mina vanner. Dom finns ju dar och ju oftare jag hamnar i trubbel och trassel och trams, desto djupare och storre blir insikten om att dom stodjer och alskar mig oavsett vilket. Sa varfor ar jag egentligen radd?
Innerst inne sa vet jag. Jag vet precis vad det ar som skrammer mig. Men vad ar poangen? Jag kan ju inte forlora nagot som jag anda aldrig riktigt haft. For det ar ju sa det ar. Det jag ar allra mest radd att ga miste om genom att ge mig av igen, det ar det jag aldrig egentligen haft och kanske aldrig ens kommer att fa.
Jag tror precis att Magen sa ifran.
It's Business Time
Fråga:
När är det OK att kasta ut en människa ur ens rum?
a) När det ligger påsar, modetidningar och vin-handdukar över hela golvet så man inte kan röra sig.
b) När snarkandet får en att börja stjäla öronproppar från jobbet.
c) När han bjuder hem folk mitt i nätterna och tvingar sig in i ens icke-sociala-sfär.
d) När det börjar likna istid inomhus pga alla öppna dörrar och fönster mitt i vintern.
Fråga:
Hur går man till väga?
a) Man säger att man ska få långvarigt besök och syret i rummet inte kommer räcka till för fler människor än du själv, din roomie och gästen.
b) Man säger att "Mamma har sagt att killar och tjejer inte får dela rum om dom inte är gifta."
c) Man håller tyst och byter ut låset lite diskret.
d) Man går ut på stan och får folk att skriva på en protestlista.
JAG HAR BESLUTSÅNGEST!
Ett av mina största problem är att jag lyssnar alldeles för lite på dom kloka saker jag själv säger. Jag spenderar timmar varje dag med att övertyga andra om att jag har så bra svar och vet precis vad jag vill. Problemet är bara att jag är den enda som inte är helt övertygad och att jag vill alldeles för mycket på en och samma gång.
Vad gör man när man vill befinna sig på två platser i världen på samma gång?
Jag har fått ett erbjudande som är helt löjligt lockande. Är det just för att det är den här tiden på året som själva erbjudandet låter så väldigt tilltalande? Har jag slagit mig hårt i huvudet nu igen? (Det händer ju trots allt rätt ofta, det vet vi ju, klant som jag är.) Eller vill jag helt enkelt bara tillbaks?
Båda ställena finns helt klart kvar; jag tror dom väntar på mig oavsett vad jag väljer. Men vad vill jag? För jag vill båda. Olika delar av mig drar åt olika håll och när det handlar om olika länder, ja då är det svårt för så långt kan jag inte riktigt sträcka mig så jag har tårna i London och fingertopparna i Spanien. Jag är tamejsjutton inte Gummi-mannen.
Det kanske är dags att göra en ny för-och-emot-lista? Eller vad tror ni? Någon därute som känner för att komma med bra råd och förslag till mig eftersom jag ändå inte följer de jag ger mig själv?
Vad gör man när man vill befinna sig på två platser i världen på samma gång?
Jag har fått ett erbjudande som är helt löjligt lockande. Är det just för att det är den här tiden på året som själva erbjudandet låter så väldigt tilltalande? Har jag slagit mig hårt i huvudet nu igen? (Det händer ju trots allt rätt ofta, det vet vi ju, klant som jag är.) Eller vill jag helt enkelt bara tillbaks?
Båda ställena finns helt klart kvar; jag tror dom väntar på mig oavsett vad jag väljer. Men vad vill jag? För jag vill båda. Olika delar av mig drar åt olika håll och när det handlar om olika länder, ja då är det svårt för så långt kan jag inte riktigt sträcka mig så jag har tårna i London och fingertopparna i Spanien. Jag är tamejsjutton inte Gummi-mannen.
Det kanske är dags att göra en ny för-och-emot-lista? Eller vad tror ni? Någon därute som känner för att komma med bra råd och förslag till mig eftersom jag ändå inte följer de jag ger mig själv?
Spanien - Mallorca - Bouganvilla våren och sommaren 2009?
UK - London - Camden 2009?
Snälla nån hjälp mig!
Frulle i Camden
Och lilla söta pretto-Ida gick upp och bakade scones innan jobbet. I Love Scones!
What a Lovely way to wake up in the morning.
Klockan är nu snart 10 och det betyder att om två timmar börjar jag jobba. Jag har precis vaknat, vilket i sig är helt otroligt, men det som verkligen blows my mind är faktumet att jag inte ens behöver stressa. Nej, för jag bor inte längre i Northolt (Läs Världens Ände) utan i Camden/ Mornington Crescent och i den här lilla delen av London är det ingen vits med att stressa fram på morgonen inte.
Med detta inlägg kan jag nu också meddela att bloggandet kommer börja ta normal fart igen. På gott eller ont eller va sjuttsingen vet jag, men så är det. Jag har ju massor att berätta om! Måste bara ta mig tid att sätta mig och sortera ut det bästa och viktigaste jag har i min lilla avdelning i hjärnan som är avsedd för saker som jag länge tänkt dela med mig av här. (Oh my god, märkte ni att jag precis erkände att jag har en bloggtänks-avdelning i min hjärna?! )
However, duschen kallar på mig med sitt varmvatten. Kan ju inte låta den vänta för länge en morgon som den här; vi ska ju trots allt bekanta oss med varandra för första gången, Camden-duschen och jag. Första intrycket kan vara mycket viktigt har jag hört.
Ikväll blir det bio med Storebror Franco. Slumdog Billionaire är tanken och jisses vad jag längtar! Sägs vara The Feel-Good-Movie of the Decade och det måste ju betyda nåt bra?
Och för er som inte visste; att vakna med solljuset som fullkomligen flöööödar in genom mina stora fönster/balkongdörr är ett helt underbart sätt att vakna på!
Med detta inlägg kan jag nu också meddela att bloggandet kommer börja ta normal fart igen. På gott eller ont eller va sjuttsingen vet jag, men så är det. Jag har ju massor att berätta om! Måste bara ta mig tid att sätta mig och sortera ut det bästa och viktigaste jag har i min lilla avdelning i hjärnan som är avsedd för saker som jag länge tänkt dela med mig av här. (Oh my god, märkte ni att jag precis erkände att jag har en bloggtänks-avdelning i min hjärna?! )
However, duschen kallar på mig med sitt varmvatten. Kan ju inte låta den vänta för länge en morgon som den här; vi ska ju trots allt bekanta oss med varandra för första gången, Camden-duschen och jag. Första intrycket kan vara mycket viktigt har jag hört.
Ikväll blir det bio med Storebror Franco. Slumdog Billionaire är tanken och jisses vad jag längtar! Sägs vara The Feel-Good-Movie of the Decade och det måste ju betyda nåt bra?
Och för er som inte visste; att vakna med solljuset som fullkomligen flöööödar in genom mina stora fönster/balkongdörr är ett helt underbart sätt att vakna på!
Hem Ljuva Hem.
Och nu är vi offieciellt Camden-bor, Ida och jag..! Efter en helt sjukt stressig vecka, löjligt mycket strul med banker och pengar och överföringar som skiter sig, femton tons väskor med allt vi äger och har (minus några ton som är kvar i Sverige och Spanien) och nästan ha dödat en hemlös stackars gubbe i tunnelbanan med monsterväskan. Men här är vi nu som sagt och även om vi inte orkat packa upp eller bry oss mycket alls för den delen, så känns det skitskönt.
Vår flat search är officiellt sett över nu! Wozaah!
Nu sitter vi här och firar med brownies och billigt vin, jag, Ida och David. Och imorgon kommer det ta endast 15 minuter till jobbet istället för dom 1,5 timmarna som det brukade ta från Northolt! Oh, happy day!
(Bilder på gång. Som vanligt.)
Oh Sweet Relief!
Nu ar det antligen lost. Fran och med idag kan jag - tro det eller ej - anvanda mina pengar igen. Inte en dag forsent!
Dessutom flyttas det ikvall (pa riktigt, riktigt) till lagenheten i Camden och det betyder att ikvall kan jag faktiskt bjuda pa en ordentlig uppdatering och inte en san har kort och fanig en. Internet is tha shit!
Dessutom sa maste jag ju beratta om killen som bjudit ut mig pa middag... Nyfiken?
Dessutom flyttas det ikvall (pa riktigt, riktigt) till lagenheten i Camden och det betyder att ikvall kan jag faktiskt bjuda pa en ordentlig uppdatering och inte en san har kort och fanig en. Internet is tha shit!
Dessutom sa maste jag ju beratta om killen som bjudit ut mig pa middag... Nyfiken?
Quiz.
Hur arg ar Nicole?
a) Matador-arg. Ni vet, snubben i Ferdinand som sliter av sitt har och har sonder sitt svard och ber tjuren stanga honom mitt i hjartat.
b) Cruella De Ville-arg. Ni vet, hon som finner sig sitta i en enorm lerpol med sma prickiga hundar skrattandes at hennes fatala misslyckande.
c) Hulken-arg. Ni vet, han som ar helt gron och hoppar sonder hus och blir skitstor nar hans humor brister.
d) Sait-arg. Ni vet, han pa Nicoles jobb som forvandlas till turk varenda gang han blir riktigt arg och borjar gorma och skrika.
e) Annat:______________________________________ (Har kommer DU med ditt egna forslag.)
Jag tyer inte mer.
Folk ma tycka att engelska tangentbord ar skit, men jag tanker minsann halla fast vid min overtygelse om att det brittiska banksystemet ar helt screwed-up!
Okej, sa idag fick jag antligen det forbannade bankkortet, dvs att jag nu borde kunna ta ut pengar i maskinen. Ha! Dar fick jag for att jag trodde det skulle losa sig sa latt! Nej, for nu forstar ni, nu maste jag vanta till nasta vecka eftersom det ar helg och det tar dom tva dagar eller sa att skicka en forbannad pinkod till mig. Forbannade idioti!
Dar far jag for att jag gor som folk sager och skaffar bankkonto istallet for att samla pengar under madrassen som Erik pa Herrgarden. Smart snubbe det dar. Borde lart mig mer av tiden da mormor jobbade for honom. Kanske hade jag varit rik numera om jag hade gjort det.
Okej, da ar fragan: hur gor jag nu? a)Ringer och skaller lite till? b) Sitter lugnt och tyst och vantar ut krisen? c) Sitter ingalunda lugnt och tyst men vantar i alla fall? d) Ovriga alternativ. Har DU nagot forslag?
Okej, sa idag fick jag antligen det forbannade bankkortet, dvs att jag nu borde kunna ta ut pengar i maskinen. Ha! Dar fick jag for att jag trodde det skulle losa sig sa latt! Nej, for nu forstar ni, nu maste jag vanta till nasta vecka eftersom det ar helg och det tar dom tva dagar eller sa att skicka en forbannad pinkod till mig. Forbannade idioti!
Dar far jag for att jag gor som folk sager och skaffar bankkonto istallet for att samla pengar under madrassen som Erik pa Herrgarden. Smart snubbe det dar. Borde lart mig mer av tiden da mormor jobbade for honom. Kanske hade jag varit rik numera om jag hade gjort det.
Okej, da ar fragan: hur gor jag nu? a)Ringer och skaller lite till? b) Sitter lugnt och tyst och vantar ut krisen? c) Sitter ingalunda lugnt och tyst men vantar i alla fall? d) Ovriga alternativ. Har DU nagot forslag?
